fredag 25 november 2011

Fördomar på skam

Vad underbart det är när mina fördomar kommer på skam. Jag älskar att få en snyting (av mig själv) och lära att det är sällan som man tror...Det är några av mina bästa ögonblick.

Ett exempel är när jag var ute med hundarna (innan Stina gick till de eviga jaktmarker). Jag var klädd i hundkläder; smutsiga gummistövlar, tjock jacka med boxerdregel och lera och var för övrigt helt osminkad vilket bara det kan skrämma djävulen tillbaka där han kommer ifrån.

Emot mig kommer en kille i 25-årsåldern och av hans klädsel (huvjacka, keps, kängor, hängande brallor) så ger jag honom genast en etikett = tycker han är cool, tuff och farlig. Hans gång tyder dessutom också på att han är en värsting.
Och den lilla chihuahuan han går tillsammans med! Jo, förstås hans tjej (blonderad (look whos talking), geléläppar, Chanelkopierad väska och bloggerska) har lämnat hunden till sin kille medan hon själv är på en shoppingrunda på NK. Han är motvilligt tvingad att gå ut på gården med den lilla jycken, fast han skäms (han har en pitbull hemma i nåt kyffe (som han vill folk skall tycka är läskig, fast de är söta och trevliga hundar, om de får ha rätt sällskap).

Mina ögon smalnar och jag känner det där bekanta snörpet runt munnen. Näsan lite upp och titta åt ett annat håll. 

Killen tittar upp under luvan. Och så öppnar han munnen och mumlar något. Jag tänker att "vad vill du nu då, akta dig vad jag smockar till dig om du jiddrar med mig!"
Tänker också att "nu vill han prata om den muskulösa och ovanligt stora boxern för han tror det är någon form av kamphund".

Med ganska ljus röst säger han: Åh, får jag hälsa på dina små tjejer! De är underbara!
Och jag får ge mig själv en knytnäve i solar plexus, för än igen har jag haft fördomar som kommer på skam.
Killen berättar om sin (ja, det är natuligtvis hans) chihuahua. Hunden är 8 år, har hjärtfel som han medicinerar 3 gånger per dag, men de går minst 2 timmar om dagen på långa promenader för att hunden älskar det, och för att hunden skall träffa andra hundar (viktigt, påpekar killen). Chihuahuan är ju som sina raskollegor ofta stöddiga och han tycker det är viktigt att den lille (2 kilo) lär sig att veta sin plats i hundvärlden. För annars hemma är det ju soffmys och hunden får allt den vill ha. "Man älskar de ju mera än sig själv" som killen sa.

"Värstingen" undrar vad de är för flickor jag har, och jag känner att jag kan vara öppen med att det är f.d. gatuhundar. Killen lyser upp, tar av sig kepsen och säger att "nu har du gjort min dag, så jag måste få ta av mig hatten åt dig!" "Jag är så imponerad när folk tar en hund utan hem istället för en valp, tusen tack skall du ha".
Killen säger sen att "det är nog ingen idé att min chihuahua och din boxer hälsar för du vet, min hane är så stöddig emot andra hanar, jag vill ju inte att din skall bli biten"...
Tänk va: fast jag måste sätt ut som en galen, hemlös kärring som uttryckte fientlighet på alla sätt, så vågade killen prata med mig...

Åh, vad jag älskar sånt här! Rent fysiskt smäller det till i kroppen för jag blir så chockad över mina egna fördomar, och rent mentalt blir jag så lycklig!!

En som lär ut en hel del om sånt där är Kay Pollak. Har du möjlighet så måste du gå på ett föredrag med honom, för det kan bli livsomvälvande!
Citat av Kay Pollak:
-Hur du ser på andra säger mer om dig själv än om andra.
-Varje tanke du tänker om en annan människa är ett meddelande till dig om dig själv.
-Jag kan inte ändra på andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv, och mitt eget synsätt på andra människor.




söndag 6 november 2011

Tänka

Idag har jag tänkt mycket på de där som man kände som inte finns längre. Människor och djur som haft stor del av mitt liv, men som av olika orsaker inte längre finns där.

I allahelgonatid är det väl inte så konstigt att man tänker på de man förlorat, men just idag har jag mestadels tänkt på människor som jag skulle vilja hinna träffa innan det kan vara för sent. Och tänkt på hur skört livet är.

Jag tänker på sådana som jag skulle vilja återuppta kontakten med. Och sådana som jag skulle vilja be om ursäkt för något som ligger långt tillbaka i tiden. Och folk som jag varit så nära att vi avslutade varandras meningar och alltid visste vad den andra skulle säga innan den sa det.
Ibland blir det bara så att nära vänners stigar går isär och man ses mera sällan.
Till slut kanske inte alls.
Det kan vara nytt jobb, flytt, barn, nya bekantskaper eller så väljer man helt enkelt att prioritera något annat, och plötsligt så är man isär.


Men de gånger jag träffat på de där speciella vännerna igen så har det varit som om det bara var igår vi träffades. Fast det kanske var flera år sen senast.

Bilden nedan visar en fantastiskt fin och hjärtevärmande tanke som blev huggen i sten. Den ligger på en nästan osynlig plats i Vanadislunden. Någon har jobbat hårt och baxat upp denna tunga grej uppför berget och placerat den i en liten sluttning där ingen går. (Utom en och annan hundägare)

Idag har jag även tänkt på lilla Stina som skall komma hem igen imorgon, fast denna gång i en urna. Skönt ändå att hon får komma på plats brevid sin gamle följeslagare Bertil som sitter på öppna spisen.



lördag 5 november 2011

Ljuset som Leif sa.

Underbara dagar med min kära ögonsten, Josefine, på hotellGran Canaria föregående vecka!

Vi åkte iväg den 28 oktober med ett enormt stort flyg som var fullsmockat med folkens däribland 108 barn. Den äldre distingerade pursern Leif började under uttaxningen till startbanan med att önska oss välkomna in i ljuset...

Hade det varit en resa som gjorts för några år tillbaka, som mitt tidigare jag, hade jag fått fullkomlig panik, då min flygrädsla inte visste några gränser. Jag hade haft noll förtroende för karln i uniform och bara hört "välkommen in i ljuset" medans jag nöp sönder någons hand eller underarm och grinade hysteriskt, så säker på att detta skulle bli den sista resan.

Leif syftade förstås på det sköna klimatet på kanarieöarna; sol, värme och ljus för oss nordbor nu på hösten. Och min flygrädsla är som bortblåst sen några år tillbaka, varför vet jag inte.

Härliga lata dagar högt upp i berget på sydsidan av Gran Canaria hade vi. Bara en dag på stranden eftersom det blåste in sand till och med under ögonlocken. På strandepromenaden fick vi testat på fiskpedikyr, vilket vi båda hade längtat efter. Kolla skillnaden; alla fiskar ville äta av vegetarianen till höger! En riktigt trevlig upplevelse som jag gärna gör igen. Josefine är dock mera tveksam och väljer nog en människa som fotvårdare nästa gång.

Soluppgång på balkongen.

Nedan följer bilder från den delen av hotellområdet där vi var för det mesta på dagarna.
The Sunset pool.







                                     Vi badade en hel del i den till 27 grader uppvärmde poolen.



                                              Och hotellet ordnade oss en mysig halloween








Vi åt och drack goda saker




 

                                          Kul att man kan få Mojito på burk och som chips!




Och hade roligt

Planking

Owling


Gick från 0 till 30 och tvärt om








Tack för en härlig resa, min lille havfrue!!

Och tack Leif för att du ledde oss in i ljuset.