Mitt hjärta

Mitt hjärta dog lite idag. Den bit av mitt hjärta som jag givit bort till en skabbig och rädd gatuhund, den biten dog när ljuset i dina ögon slocknade idag. Att vara med när ditt hjärta slog för sista gången, när du drog dina sista andetag, det kommer för alltid att vara ett smärtsamt minne.

Men Stina, min älskade Stina, mest av allt kommer jag att minnas den underbara varelse du var! Du har skänkt mig så mycket glädje och du har lärt mig så mycket!

Jag tror att du valde mig och inte inte tvärtom. Visst var det så, Stina? För inte skulle en plattnos-älskare som jag välja ut en gulfärgad hund med spetsig nos!? Jag skulle ha valt en som såg ut som en gris eller mops. En såndär som låter och grymtar. Så visst valde du ut mig i mängden när du ville vidare, till något bättre och till någon som du kunde lära upp?!

Och du lärde mig, herregud Stina, vad du har lärt mig mycket! Om hur vi människor kan vara grymma, hur vi tänker på oss själva i första hand, hur vi kan skada en annan varelse bara för att vi kan eller för att vi sätter oss själva i första rummet.
Men du visade mig rakt in i den gruppen av människor som vill göra gott. Och du förde mig in i sammanhang där du såg att jag kunde vara till nytta. Du lärde mig att inte alltid sätta mig själv först, att inte vara den som skriker högst.
Du lärde mig att lägga undan saker när du med en förmanade tass krävde den uppmärksamhet som du ville ha och förtjänade. Du lärde mig att man har kunskap och erfarenhet när man är äldre, djur som människa. Du lärde mig att slappna av och att ta dagen som den kommer.
Och för detta skall du alltid finnas i mitt hjärta. Inte en dag kommer att gå utan att jag tänker på dig och allt du lärt mig.

Jag hoppas att du sitter där på din tron, och att du känner att du hade ett gott liv de elva åren du bodde hos oss i Sverige. Jag hoppas att du känner att det var ett rätt val att välja oss som familj och att din pension blev vad du ville.
Jag ber om ursäkt för att jag blandade torrfoder i din mat och ifall du anser att jag väckte dig för tidigt på morgnarna. Jag ber om ursäkt för det svenska vädret, men visst älskade du snön?! Och solen när den värmde din rosafärgade mage! Och att komma in efter en promenad i regnet och torkas om fötterna innan du gick och lät dig omhuldas i din fleecebädd.

Din bädd står tom, och du saknas mig så.

Du vet att jag inte har någon tro på gudar och sånt, men jag hyser ett hopp om att jag har fel, och då vet jag vart du är; du är den största ängeln av dem alla, eller som jag tror att du hade sagt om jag förstått ditt språk; the queen of fucking everything.

Sov sött min älskade Stina.

Skuggsidan av att ägas av en hund

Ledsamt på landet just nu: inser att jag bedriver hospice-verksamhet för Stina.
Hon är visserligen tillsynes fysiskt frisk, men hennes liv begränsas av rädsla för skuggor, hastiga rörelser och buskar/träd som dyker upp helt ur det blå för henne. Hon liksom faller ihop med bakdelen när hon blir rädd för en buske som hoppar upp framför henne. Det är ju förstås synen som försvunnit och inga magiska buskar, men för henne är det nya överraskningar som lurar överallt. Detta har lett till att hon håller sig inomhus förutom kissning på tomten och promenader. Hon vill inte ligga ute på terrassen eller på gräset.
Jag har bokat tid för henne hos veterinären två gånger tidigare, men inte kunnat genomföra det.
Men nu är det nog dags.
Jag vill att hon skall gå med flaggan någorlunda i topp, och minnet av henne skall vara av den kämpe hon varit - från en riktigt skabbig, sårig och slagen gatuhund som fick hällas ur buren på Arlanda till en ostbågsätande soffpensionär, alltid med samma integritet. ´
Och åren däriemellan: minnet av när hon slåss med Niklas och bet honom i gummistövlarna i kampen om vem som hade rätt till jordsorkarna i gräsmattan: Niklas som ville gräva igen hålen eller Stina som ville ha råtta till middag.

Eller minnet av när hon sov under lampan brevid soffan på ett minimal bord efter att ha stått på köksbordet och druckit kaffe latte. I början mera vild än tam.
Hennes glädje över varje vinters nysnö som gjorde henne till valp igen. Rusande ut och skällande, springande i ett tunt lager snö. Snöprinsessan.

Hennes sorg när första boxerkompisen dog, så ledsamt att vi fick köpa en till. Hur hon röt till emot Winstons vassa valptänder när han som första uppdrag i nya hemmet försökte dia av henne.
Hur stark hon varit som kom till Sverige, redan då som äldre dam, och fick lära sig allt från början; att vi ville henne väl, att hon fick mat varje dag, att hon hittade till våran säng och lärde sig njuta av samhörigheten, upptäckten att hon älskade golfbollar, inte så konstigt eftersom hon hittades på en golfbana i Malaga. Golfprinsessan.
Det roliga minnet av när hon bjöd ut sig totalt till Beckett varghunden, när de båda fått varsitt grisöra och Stina slukat sitt helt på några sekunder, önskan om att äta även hans godis gjorde att hon dansade lapdance framför honom, ålade sig och visade sina tillgångar - tills hon fått det hon ville ha och då visade hela sitt gula, fula vargflin åt honom medans hon sakta åt upp hans grisöra framför hans jätteansikte.

                 Jag har redan börjat sörja fast hon ligger här brevid mig. Min älskade prinsessa.

Prayer From a Stray

                                                              

Please send me somebody who'll care!

I'm tired of running, I'm sick with despair

My body is aching, it's so racked with pain

And dear God, I pray as I run in the rain

That someone will love me and give me a home

A warm cozy bed and a big juicy bone

My last owner tied me all day in the yard

Sometimes with no water and God, that was hard!

So I chewed my leash God and I ran away

To rummage in garbage and lie as a stray

But now God, I'm tired and hungry and cold

And I'm so afraid that I'll never grow old

They've chased me with sticks, hit me with stones

While I run the streets just looking for bones!

I'm not really bad God, please help if you can

For I have become just a "victim of man!"

I'm wormy dear God and I'm ridden with fleas

And all that I want is an owner to please!

If you find one for me God,, Ill try to be good

I won't chew their shoes and I'll do as I should.

I'll love them, protect them and try to obey

When they tell me to sit, to lie down or to stay!

I don't think I'll make it too long on my own

Cause I'm getting so weak and I'm, Oh so alone

Each night as I sleep in the bushes I cry

Cause I'm so afraid God, that I'm gonna die!

I've got so much love and devotion to give

That I should be given a new chance to live.

So dear God please, please answer my prayer

And send me somebody who will really care.

--Unknown

 

Spise nese eller Rhinotillexomani

Åkte till landet med Betty i torsdags eftermiddags. Lugnt och skönt på tåget, jag tycker om dubbeldäckarna för de känns lite futuristiska.
Det var bara Betty och jag i djurvagnen tills en man i kostym dök upp precis innan avgång. Han hälsade artigt och lade upp sin stresskoffert (portfölj) på hatthyllan innan han satte sig snett framför mig med en bok; "Hundra år av ensamhet" av Gabriel Garcia Marquez.
Jag brukar alltid fantisera om okändas liv och leverna när jag sitter på transportmedel och gjorde därmed en snabb fantasi över denna mans liv: arbetar i Stockholm på något kontor, kanske som advokat? Chef för ett bokförlag? En belevad man vars fru och söta små barn skulle vänta på honom på perrongen i Linköping. Frun hade handlat ekologiska varor i sin korg som hon skulle ställa ner på marken för att ta emot hans omfamning när de sågs igen. Hon hade en liten shabby-chic butik på en gata med kullerstenar i Linköping, och själv skulle hon vara klädd i böljande, skira spetsar.

Drömmen dog hastigt när han började spise nese, pille busemenn, äta kråkor - kalla det vad du vill, men han grävde helt oblygt. Jag tänkte att han kanske glömt att jag satt där, eller så hade han något riktigt stort som störde och inte kunde vänta tills han hittat en näsduk.
Men nej, trots mina försök att påkalla uppmärksamhet, krämtningar, hostningar och prata med Betty så fortsatte petningen med det enda målet: munnen. Detta fortgick i 1,5 timme. Som tur var gick han av i Norrköping och jag såg ingen fru så långt ögat kunde nå...Hans boks titel var talade för hur hans liv kanske varit och kommer att bli: hundra år av ensamhet.