Det var bara Betty och jag i djurvagnen tills en man i kostym dök upp precis innan avgång. Han hälsade artigt och lade upp sin stresskoffert (portfölj) på hatthyllan innan han satte sig snett framför mig med en bok; "Hundra år av ensamhet" av Gabriel Garcia Marquez.
Jag brukar alltid fantisera om okändas liv och leverna när jag sitter på transportmedel och gjorde därmed en snabb fantasi över denna mans liv: arbetar i Stockholm på något kontor, kanske som advokat? Chef för ett bokförlag? En belevad man vars fru och söta små barn skulle vänta på honom på perrongen i Linköping. Frun hade handlat ekologiska varor i sin korg som hon skulle ställa ner på marken för att ta emot hans omfamning när de sågs igen. Hon hade en liten shabby-chic butik på en gata med kullerstenar i Linköping, och själv skulle hon vara klädd i böljande, skira spetsar.
Drömmen dog hastigt när han började spise nese, pille busemenn, äta kråkor - kalla det vad du vill, men han grävde helt oblygt. Jag tänkte att han kanske glömt att jag satt där, eller så hade han något riktigt stort som störde och inte kunde vänta tills han hittat en näsduk.
Men nej, trots mina försök att påkalla uppmärksamhet, krämtningar, hostningar och prata med Betty så fortsatte petningen med det enda målet: munnen. Detta fortgick i 1,5 timme. Som tur var gick han av i Norrköping och jag såg ingen fru så långt ögat kunde nå...Hans boks titel var talade för hur hans liv kanske varit och kommer att bli: hundra år av ensamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar