Spise nese eller Rhinotillexomani

Åkte till landet med Betty i torsdags eftermiddags. Lugnt och skönt på tåget, jag tycker om dubbeldäckarna för de känns lite futuristiska.
Det var bara Betty och jag i djurvagnen tills en man i kostym dök upp precis innan avgång. Han hälsade artigt och lade upp sin stresskoffert (portfölj) på hatthyllan innan han satte sig snett framför mig med en bok; "Hundra år av ensamhet" av Gabriel Garcia Marquez.
Jag brukar alltid fantisera om okändas liv och leverna när jag sitter på transportmedel och gjorde därmed en snabb fantasi över denna mans liv: arbetar i Stockholm på något kontor, kanske som advokat? Chef för ett bokförlag? En belevad man vars fru och söta små barn skulle vänta på honom på perrongen i Linköping. Frun hade handlat ekologiska varor i sin korg som hon skulle ställa ner på marken för att ta emot hans omfamning när de sågs igen. Hon hade en liten shabby-chic butik på en gata med kullerstenar i Linköping, och själv skulle hon vara klädd i böljande, skira spetsar.

Drömmen dog hastigt när han började spise nese, pille busemenn, äta kråkor - kalla det vad du vill, men han grävde helt oblygt. Jag tänkte att han kanske glömt att jag satt där, eller så hade han något riktigt stort som störde och inte kunde vänta tills han hittat en näsduk.
Men nej, trots mina försök att påkalla uppmärksamhet, krämtningar, hostningar och prata med Betty så fortsatte petningen med det enda målet: munnen. Detta fortgick i 1,5 timme. Som tur var gick han av i Norrköping och jag såg ingen fru så långt ögat kunde nå...Hans boks titel var talade för hur hans liv kanske varit och kommer att bli: hundra år av ensamhet.

Vad var det jag sa.

Visst skrev jag att båtresa med alla hundar skulle bli en helt annan historia?
Japp, det blev det.
Igår, söndag, var en strålande dag, och efter packning tänkte vi ge oss iväg för en heldag på ön vi hittat.
Men se, det ville inte bilen. Batteriet platt, och Niklas ringde grannen som kom och hjälpte oss. Starthjälp med traktor!
Vi får inte glömma att ta med en sån här som tack för hjälpen nästa gång!

Det är en hybridbil och därför inte så lätt att handskas med som den goda gamla mekaniska sortens fordon, så även om bilen startat och motorn var igång så lyste det stora varningsskyltar i bilen. Kan ha haft något med att göra att vi laddat våra mobiler i bilen när den stod still...
Vi började planera för det här:

Men som tur är så slutade bilen varna efter att ha fått vila en timme i skuggan. Så då bar det iväg!

På bryggan satte Niklas igång att ordna båten för avfärd. Winston lekte med sin boll i vattnet tills han tappade den (han ha ett väldigt stort boll-konto den snubben!), Betty väntade tålmodigt och Stina tog en promenad på bryggan - och vidare ut. Med huvudet före gick hon ner sig och var helt och hållet genomblöt (tyvärr gav inte situationen något tillfälle att fotografera).
Niklas hoppade i och bar upp henne på bryggan igen, medans jag försökte att inte kvävas av skratt.
Stina satt sedan på bryggan och blev torkad medans svansen viftade lyckligt. Efter torkningen gick hon samma väg igen, fram på bryggan - och vidare! Da capó! Niklas i igen och jag skrattande så jag nästan fick magknip.

Här är hon nästan helt torr igen, lilla stumpan. Och jag vågar påstå att hon inte fick men av händelsen.

Efter att ha lyft in alla hundar i båten så skulle vi ta oss förbi en del hinder, eller rättare sagt, Niklas skulle manövrera oss ur en massa hinder, medan jag höll i Winstons koppel.
Winston skakade av rädsla för den nya upplevelsen, stackarn.
Jag fick se ett järnrör som står upp ur botten och sa: "akta järnrö..." Pang! Stopp i motorn. Jag skrattandes hysteriskt igen, och Niklas responderande: "Det är INTE roligt!"
Som tur var slog bara motorn ifrån vid mötet med järnröret och gick igång direkt igen. Och till ön kom vi, med packning och hundar i land. Vi hade med oss godsaker i denna fina väskan som vi fått av svärmor, Tack så mycket!

Husse räddar en pinne som kom för långt ut...

Ser du likheten mellan namnbröderna? Mellan denna....

...och denna...

                                         "We shall never surrender!" Sir Winston Churchill

Ett par mysiga timmar på ön blev det, och sen hemfärd. Det som hände vid bryggan vid återkomsten skulle jag önska att alla kunnat fått beskåda.
En klassiker: ett ben på bryggan och ett på båten och sen kan du räkna ut resten själv! Jag föll som en fura och högt skrattande hängde jag i vassen.
Niklas beskrev sedan min ilandstigning såhär: du simmade in mot land i snigelfart (vågade inte ens ge mig på att försöka hiva mig upp på bryggan - jag VET att det inte skulle gå, trots Niklas påhejande), benen rörde sig inte utan var som två pinnar som hängde efter. Korta simtag och magen tog i dy-botten innan jag fick mod att sätta fötterna ner i leran på botten. Jag hatar dy- och lerbotten! Ser framför mig abborre, gädda och kräftor som hungrigt väntar på just en sådan idiot som jag att sätta tänderna eller klorna i. Kräfta i tån, abborre i låret, blodiglar i vecken på magen...

Väl, vi kom iallafall hem, Niklas torr, och jag dyblöt. Det var värt ett försök, men det blir bara Betty som kommer med i båten i framtiden.

Sonen, byggprojekt och fallossymbol

I onsdags kväll på väg till landet så besökte vi Sebastian i hans studentkorridor för att lämna lite saker. Tur att du är så nära nu, 20 minuter från landet! Då får vi se mera av dig än när du envisades med att bo i Sundsvall. Hoppas vi.
Ovanför Sebastians hus såg vi inte mindre än två regnbågar - jag tror det ger dig lycka, grabben!

Torsdag och fredag fortsatte Niklas med bygget av bordet ...

Det tar sig sa mordbrännarn!
Bordet är precis som vi tänkt oss, och går inte att beskriva med en bild, man får helt enkelt ta sig hit och titta på vidundret! Men det är inte klart än.

Sen så målade Niklas knopparna och satte de på plats. Nu är balkongen färdig! Riktigt vad vi har för användning av balkongen är oklart, men den är ju en del av det ursprungliga huset. Jag ser den mest som ett smycke, men vi skall väl ta en och annan kopp kaffe däruppe, bara för att.

Medan Niklas jobbade pysslade jag runt lite, och just som jag satt i godan ro ringde dottern. Niklas svarade med målarpensel i ena handen och en knopp i andra.
Hon undrade uppenbarligen vad vi gjorde för Niklas berättade: jag lackar bordet för -ntonde gången, målar knoppar, limmar, borrar hål, mäter....

"Vad mamma gör? Hon sitter och dricker öl"

Tack Niklas

Lördag var en bra dag för skogspromenad. Börjar rata de mindre svamparna nu, de som vi kastade oss över med ett skogsyl från strupen innan. Vi har vant oss vid överflödet av svampar som är iår, och därmed är det bara de riktigt fina större exemplaren som får följa med hem. Trattkantarell, gul och blek kantarell samt från och med idag även taggsvamp.

Det var nämligen såhär att vi satt på varsin sten i skogen med utsikt emot en skogsväg  när en bil stannade och ur klev en kar i skogsmundering med något i handen.
"Bring it on" viskade jag, och Niklas sa senare att han tänkt; "ta det lugnt nu".
Mannen ropade: "är du en älg (äljjj)"....
Vi ville ju förstås svara "ja", men artigheten förbjöd oss bägge, så vi svarade lydigt, "nej, vi är två personer och tre hundar".
"Jaha, jag trodde ni var en äljjj, så jag skulle ta kort på´n". "Tur att det inte var en bössa du hade i handen då" sa jag.
Farbror visade sig vara en granne från Gärdala gamla by där vi bor. Han ägde skogen vi satt i och visade oss taggsvampen som han tyckte vi borde ta hem och smaka på.
Kul att veta hur en taggsvamp ser ut; nu har vi alltså ökat på med en tredje sort som vi vågar ta hem och äta.

Innan detta såg jag för andra året i rad denna svamp:

Stanken som omger denna fallossymbol är obeskrivlig. Utseendet är fascinerade! Googlade den och på sökningen "stinkande svamp" fick jag bingo direkt: det är en stinksvamp, även kallad liksvamp. Det latinska namnet är Phallus impudícus, vilket betyder Oblyg fallos.

Vi håller oss nog till de som ser mera aptitliga ut.

Jag tror det är färdigplockat för i år. Nu är landet-frysen full och det är gränser för hur många torkade svampar man orkar inmundiga under en vinter.

Helg med mor Norge

Vi hade en härlig helg med moder från Norge och fick till och med lurat med oss Josefine!
Berta The Boat jobbade sig ut i Järnlunden med fyra personer och en hund, och se; där hittade vi en öde ö.

Som Robinson Crusoe gick vi i land, och det var verkligen en underbar liten ö. I motsats till herr Crusoe hade vi med oss förnödenheter som öl, cola och kex. Hade vi vetat att vi skulle hitta så fint ställe hade vi haft med oss grill och proviant för en heldag, men nu stannade vi iallafall ett par timmar och njöt av solen.

Årets första, och med stor sannolikhet även sista bad, var så kallt att jag såg livet passera i revy och i några paniskt frusna sekunder funderade jag på om någon av mina ö-vänner möjligtvis kan utföra hlr.
Efter snabbt övervägande insåg jag att så är inte fallet, och försökte hitta stöd på en algslemmig sten för att lätt (nåja) svänga mig upp på land igen.
Stoppades dock i steget då fotografen från Norge ville föreviga detta ögonblick.

Min mor fick med mitt stela leende och mitt tafatta försök att se avslappnad ut i vattnet som jag kan svära på var fyllt av isbitar.
Utifrån sett kan jag förstå denna ömma moders önskan om att få bildbevis på denna unika händelse, men mina ben stelnade till styltor under detta fumlande efter avtryckar-knappen, mina fingrar hade svårt att greppa och min hjärna gick ner i dvala. Kom dock i land och överlevde även detta - notera att hela händelsen är tonsatt med häxskratt.

Den ömma modern, den solande dottern och mannen som isbadar med glädje och utan några som helst problem.

Betty älskade utflykten och om vädret blir bra kommer vi ta med de andra hundarna i båten och åka dit igen - men det blir säkerligen en helt annan historia.

Den oerhört ömma moderen. Trygg, varm och torr på land. Glad förstås!

Josefine slappar i solen. Vad kul att du följde med!

Regn

Fy vad det är tråkigt när regnet öser ner! Ännu tråkigare för hundarna förstås, som nu chillar framför spisen.

Har sållat ut gammalt plank, tagit bort spik ur dem och konkat dem in i huset. Niklas skall bygga ett bord och det skall bli kul att se hur det blir. Tanken är att ovansidan skall se ut i stil med detta - smakfullt, men lite roligt:

                 Flera exempel på vår smak för skoj och ironi i husets inredning ses här nedan:

Stolta ägare av kungatallrikar, svenska och norska, (fast vi är ännu stoltare republikaner).

Välkomstskylt utanför entrén: Lekande hundar - välkommen!

Ett riktigt gökur som flyttat till Östergötland från Schweiz i Niklas resväska. Jag hade alltid önskat mig ett gökur med en fågel som säger ko-ko och där hänger det nu. Fågeln är dock mycket opålitlig och meddelar sig bara när den själv vill.

Älskar saker från denna butiken. Denna lyktan är gjord av glas och plåt som återvunnits.

Vår jättestora karta från den tiden länderna Sverige och Norge hängde ihop, den är från 1844, och vi köpte den i en antikaffär i Sala silvergruva. Numera är den unionen upplöst, men Niklas och jag har fortfarande en alldeles egen union.

En regnig dag kan man iallafall roa sig med Eddie Izzard!

Lazy days

Jag börjar falla in i riktig semester-mood, just som semestern snart är slut. Gjorde en Key lime pie, som är något av det godaste som finns, och det är så långt jag orkar sträcka mig i jobb-sammanhang just nu.

Sen lite hundbad. Skönt väder idag, lagom för ett bad.

Lunch-middag. Vegoschnitzel med ostfyllning.

Tänkte stapla denna vedhögen idag, men insåg att jag är alldeles för lat och bekväm av mig just nu. Men snart så kanske den ser ut såhär:

Svampen är färdigtorkad och lagd i burkar nu. Blir gott och väcker minnen sen i vinter när snön yrar.

Slamsugare och Svarvfarbror

Morgonens prat i stugan gick i... slamsugningens tecken...Konstigt, tycker vi, att ingen kommit och gjort en slamsugning på kloaken. Vi installerade vattentoaletter för ett par år sen, och fick då veta att den brunnen som är närmast vägen kommer att slamsugas vart annat år. Och håll för guds skull öppet kring brunnen! Inga buskar, gräs och ogräs. Hrm, nu kan man inte ens hitta brunnen - kanske är det därför ingen slamsugit?

                                                                   
Avbrutna av ett telefonsamtal från farbrorn med svarven; så glömde vi bort hela slammet.
Vi skall få fem svarvade träknoppar till balkongen! Vilken glädje för två skogstroll att ha hittat en av de få som fortfarande har en svarv! Balkongen var murken och revs ner och Niklas byggde en på pricken likadan, men knopparna saknas. Men nu är vi nära målet!

Vi packade in hundar och gamla knoppar och drog iväg.
I en snäv kurva mötte vi en bil som körde (alldeles för fort) förbi. Stor, röd och gul, det var väl inte? Jupp, det var slamsugaren!

                                                                        
Och Niklas var så säker på att den skulle till just oss, så det blev en återfärd i stil med "follow that car". Efter en u-sväng mitt på vägen (Hm, vart känner jag igen det ifrån?) så startade jakten:
småsten och grus drällde, vi låg som limmade i kurvorna och slamsugaren var så snabb så dammröken hunnit lägga sig innan vi hann ifatt.
Men visst - han skulle suga upp just vårat slam. Just idag. Och efter en så snabb ogräsröjning att trädgårdsmästarna i Buckingham Palace skulle blivit imponerade så kunde slamsugaren göra sitt jobb.

Visst är det konstigt hur saker man just pratat om eller tänkt på så ofta händer? Förmodligen bara selektiv perception, men det är lustigt. Nu syns iallafall brunnen.

Så kom vi iväg till svarvarfarbrorn som sommarbor i Trollegater naturreservat, och vilken underbar farbror! En man som vi känner oss trygga med att ge uppdraget att göra fem svarvade knoppar till ett hus i skogen.

Inte varje dag man hittar en riktig Reodor Felgen i sin helt magnifika verkstad.

Efter alla äventyr åkte vi hem och åt lunch. Vegofilé och laxfilé med stekt potatis och smörfrästa kantareller.

Kaffe på maten.

Underbara gull-boxer!

Herr kantarell med flera

Idag var en perfekt dag för jakt. Och vi fångade många. Endast i huset närmaste omgivning knep vi flera. De försöker gömma sig under blad och mossa, men om man går tyst och är tålmodig så kommer de inte undan.

Jag talar om kantareller och trattkantareller förstås, inte trodde du väl jag gett mig in på småviltsjakt? Jag längtar redan ut igen, men har knappast plats i frysen efter denna tiden på landet.

Vad är detta på bilden nedan? Gissa innan du scrollar vidare ner!

                                                                           ???

Rätt gissat: det är en själv-upp-och-ner-vänd hund. Så skönt är det att ligga framför värmen från ugnen en söndagskväll. Hårt jobb i skogen kräver sin man, och vilan är välförtjänt.

Tack Moster Elin, tusen tack för denna underbara lampa! Den hängde, tillsynes oanvänd i ett förråd i Elins stuga i Norge. Såg ut att ha väntat på att få inta hedersplatsen i någons hem. Nu hänger den där, på hedersplats, och vi skall ta väl hand om den, kära Elin!! Det syns varför den heter månskenslampa, eller hur? Skenet av stearinljuset inuti är magiskt på kvällen.

Efter svampjakten idag kom vi in från baksidan av huset. Jag tycker bilden skulle passa perfekt som bild på framsidan av en sommar-skräck-roman som jag säkert skulle köpa...

Sensommaren är så underbar!

Fäller en tår för mina 2 sjöhästar Berta och Gunnar som inte finns längre. Men nu har jag köpt nya fiskar:

Nej, nu lurades jag. Detta är kantareller som lagts in på torken.

Godnatt och sov gott!