Ett exempel är när jag var ute med hundarna (innan Stina gick till de eviga jaktmarker). Jag var klädd i hundkläder; smutsiga gummistövlar, tjock jacka med boxerdregel och lera och var för övrigt helt osminkad vilket bara det kan skrämma djävulen tillbaka där han kommer ifrån.
Emot mig kommer en kille i 25-årsåldern och av hans klädsel (huvjacka, keps, kängor, hängande brallor) så ger jag honom genast en etikett = tycker han är cool, tuff och farlig. Hans gång tyder dessutom också på att han är en värsting.
Och den lilla chihuahuan han går tillsammans med! Jo, förstås hans tjej (blonderad (look whos talking), geléläppar, Chanelkopierad väska och bloggerska) har lämnat hunden till sin kille medan hon själv är på en shoppingrunda på NK. Han är motvilligt tvingad att gå ut på gården med den lilla jycken, fast han skäms (han har en pitbull hemma i nåt kyffe (som han vill folk skall tycka är läskig, fast de är söta och trevliga hundar, om de får ha rätt sällskap).
Mina ögon smalnar och jag känner det där bekanta snörpet runt munnen. Näsan lite upp och titta åt ett annat håll.
Killen tittar upp under luvan. Och så öppnar han munnen och mumlar något. Jag tänker att "vad vill du nu då, akta dig vad jag smockar till dig om du jiddrar med mig!"
Tänker också att "nu vill han prata om den muskulösa och ovanligt stora boxern för han tror det är någon form av kamphund".
Med ganska ljus röst säger han: Åh, får jag hälsa på dina små tjejer! De är underbara!
Och jag får ge mig själv en knytnäve i solar plexus, för än igen har jag haft fördomar som kommer på skam.
Killen berättar om sin (ja, det är natuligtvis hans) chihuahua. Hunden är 8 år, har hjärtfel som han medicinerar 3 gånger per dag, men de går minst 2 timmar om dagen på långa promenader för att hunden älskar det, och för att hunden skall träffa andra hundar (viktigt, påpekar killen). Chihuahuan är ju som sina raskollegor ofta stöddiga och han tycker det är viktigt att den lille (2 kilo) lär sig att veta sin plats i hundvärlden. För annars hemma är det ju soffmys och hunden får allt den vill ha. "Man älskar de ju mera än sig själv" som killen sa.
"Värstingen" undrar vad de är för flickor jag har, och jag känner att jag kan vara öppen med att det är f.d. gatuhundar. Killen lyser upp, tar av sig kepsen och säger att "nu har du gjort min dag, så jag måste få ta av mig hatten åt dig!" "Jag är så imponerad när folk tar en hund utan hem istället för en valp, tusen tack skall du ha".
Killen säger sen att "det är nog ingen idé att min chihuahua och din boxer hälsar för du vet, min hane är så stöddig emot andra hanar, jag vill ju inte att din skall bli biten"...
Tänk va: fast jag måste sätt ut som en galen, hemlös kärring som uttryckte fientlighet på alla sätt, så vågade killen prata med mig...
Åh, vad jag älskar sånt här! Rent fysiskt smäller det till i kroppen för jag blir så chockad över mina egna fördomar, och rent mentalt blir jag så lycklig!!
En som lär ut en hel del om sånt där är Kay Pollak. Har du möjlighet så måste du gå på ett föredrag med honom, för det kan bli livsomvälvande!
Citat av Kay Pollak:
-Hur du ser på andra säger mer om dig själv än om andra.
-Varje tanke du tänker om en annan människa är ett meddelande till dig om dig själv.
-Jag kan inte ändra på andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv, och mitt eget synsätt på andra människor.
