Tänka

Idag har jag tänkt mycket på de där som man kände som inte finns längre. Människor och djur som haft stor del av mitt liv, men som av olika orsaker inte längre finns där.

I allahelgonatid är det väl inte så konstigt att man tänker på de man förlorat, men just idag har jag mestadels tänkt på människor som jag skulle vilja hinna träffa innan det kan vara för sent. Och tänkt på hur skört livet är.

Jag tänker på sådana som jag skulle vilja återuppta kontakten med. Och sådana som jag skulle vilja be om ursäkt för något som ligger långt tillbaka i tiden. Och folk som jag varit så nära att vi avslutade varandras meningar och alltid visste vad den andra skulle säga innan den sa det.
Ibland blir det bara så att nära vänners stigar går isär och man ses mera sällan.
Till slut kanske inte alls.
Det kan vara nytt jobb, flytt, barn, nya bekantskaper eller så väljer man helt enkelt att prioritera något annat, och plötsligt så är man isär.

Men de gånger jag träffat på de där speciella vännerna igen så har det varit som om det bara var igår vi träffades. Fast det kanske var flera år sen senast.

Bilden nedan visar en fantastiskt fin och hjärtevärmande tanke som blev huggen i sten. Den ligger på en nästan osynlig plats i Vanadislunden. Någon har jobbat hårt och baxat upp denna tunga grej uppför berget och placerat den i en liten sluttning där ingen går. (Utom en och annan hundägare)

Idag har jag även tänkt på lilla Stina som skall komma hem igen imorgon, fast denna gång i en urna. Skönt ändå att hon får komma på plats brevid sin gamle följeslagare Bertil som sitter på öppna spisen.