Vad var det jag sa.

Visst skrev jag att båtresa med alla hundar skulle bli en helt annan historia?
Japp, det blev det.
Igår, söndag, var en strålande dag, och efter packning tänkte vi ge oss iväg för en heldag på ön vi hittat.
Men se, det ville inte bilen. Batteriet platt, och Niklas ringde grannen som kom och hjälpte oss. Starthjälp med traktor!
Vi får inte glömma att ta med en sån här som tack för hjälpen nästa gång!

Det är en hybridbil och därför inte så lätt att handskas med som den goda gamla mekaniska sortens fordon, så även om bilen startat och motorn var igång så lyste det stora varningsskyltar i bilen. Kan ha haft något med att göra att vi laddat våra mobiler i bilen när den stod still...
Vi började planera för det här:

Men som tur är så slutade bilen varna efter att ha fått vila en timme i skuggan. Så då bar det iväg!

På bryggan satte Niklas igång att ordna båten för avfärd. Winston lekte med sin boll i vattnet tills han tappade den (han ha ett väldigt stort boll-konto den snubben!), Betty väntade tålmodigt och Stina tog en promenad på bryggan - och vidare ut. Med huvudet före gick hon ner sig och var helt och hållet genomblöt (tyvärr gav inte situationen något tillfälle att fotografera).
Niklas hoppade i och bar upp henne på bryggan igen, medans jag försökte att inte kvävas av skratt.
Stina satt sedan på bryggan och blev torkad medans svansen viftade lyckligt. Efter torkningen gick hon samma väg igen, fram på bryggan - och vidare! Da capó! Niklas i igen och jag skrattande så jag nästan fick magknip.

Här är hon nästan helt torr igen, lilla stumpan. Och jag vågar påstå att hon inte fick men av händelsen.

Efter att ha lyft in alla hundar i båten så skulle vi ta oss förbi en del hinder, eller rättare sagt, Niklas skulle manövrera oss ur en massa hinder, medan jag höll i Winstons koppel.
Winston skakade av rädsla för den nya upplevelsen, stackarn.
Jag fick se ett järnrör som står upp ur botten och sa: "akta järnrö..." Pang! Stopp i motorn. Jag skrattandes hysteriskt igen, och Niklas responderande: "Det är INTE roligt!"
Som tur var slog bara motorn ifrån vid mötet med järnröret och gick igång direkt igen. Och till ön kom vi, med packning och hundar i land. Vi hade med oss godsaker i denna fina väskan som vi fått av svärmor, Tack så mycket!

Husse räddar en pinne som kom för långt ut...

Ser du likheten mellan namnbröderna? Mellan denna....

...och denna...

                                         "We shall never surrender!" Sir Winston Churchill

Ett par mysiga timmar på ön blev det, och sen hemfärd. Det som hände vid bryggan vid återkomsten skulle jag önska att alla kunnat fått beskåda.
En klassiker: ett ben på bryggan och ett på båten och sen kan du räkna ut resten själv! Jag föll som en fura och högt skrattande hängde jag i vassen.
Niklas beskrev sedan min ilandstigning såhär: du simmade in mot land i snigelfart (vågade inte ens ge mig på att försöka hiva mig upp på bryggan - jag VET att det inte skulle gå, trots Niklas påhejande), benen rörde sig inte utan var som två pinnar som hängde efter. Korta simtag och magen tog i dy-botten innan jag fick mod att sätta fötterna ner i leran på botten. Jag hatar dy- och lerbotten! Ser framför mig abborre, gädda och kräftor som hungrigt väntar på just en sådan idiot som jag att sätta tänderna eller klorna i. Kräfta i tån, abborre i låret, blodiglar i vecken på magen...

Väl, vi kom iallafall hem, Niklas torr, och jag dyblöt. Det var värt ett försök, men det blir bara Betty som kommer med i båten i framtiden.