Skuggsidan av att ägas av en hund

Ledsamt på landet just nu: inser att jag bedriver hospice-verksamhet för Stina.
Hon är visserligen tillsynes fysiskt frisk, men hennes liv begränsas av rädsla för skuggor, hastiga rörelser och buskar/träd som dyker upp helt ur det blå för henne. Hon liksom faller ihop med bakdelen när hon blir rädd för en buske som hoppar upp framför henne. Det är ju förstås synen som försvunnit och inga magiska buskar, men för henne är det nya överraskningar som lurar överallt. Detta har lett till att hon håller sig inomhus förutom kissning på tomten och promenader. Hon vill inte ligga ute på terrassen eller på gräset.
Jag har bokat tid för henne hos veterinären två gånger tidigare, men inte kunnat genomföra det.
Men nu är det nog dags.
Jag vill att hon skall gå med flaggan någorlunda i topp, och minnet av henne skall vara av den kämpe hon varit - från en riktigt skabbig, sårig och slagen gatuhund som fick hällas ur buren på Arlanda till en ostbågsätande soffpensionär, alltid med samma integritet. ´
Och åren däriemellan: minnet av när hon slåss med Niklas och bet honom i gummistövlarna i kampen om vem som hade rätt till jordsorkarna i gräsmattan: Niklas som ville gräva igen hålen eller Stina som ville ha råtta till middag.

Eller minnet av när hon sov under lampan brevid soffan på ett minimal bord efter att ha stått på köksbordet och druckit kaffe latte. I början mera vild än tam.
Hennes glädje över varje vinters nysnö som gjorde henne till valp igen. Rusande ut och skällande, springande i ett tunt lager snö. Snöprinsessan.

Hennes sorg när första boxerkompisen dog, så ledsamt att vi fick köpa en till. Hur hon röt till emot Winstons vassa valptänder när han som första uppdrag i nya hemmet försökte dia av henne.
Hur stark hon varit som kom till Sverige, redan då som äldre dam, och fick lära sig allt från början; att vi ville henne väl, att hon fick mat varje dag, att hon hittade till våran säng och lärde sig njuta av samhörigheten, upptäckten att hon älskade golfbollar, inte så konstigt eftersom hon hittades på en golfbana i Malaga. Golfprinsessan.
Det roliga minnet av när hon bjöd ut sig totalt till Beckett varghunden, när de båda fått varsitt grisöra och Stina slukat sitt helt på några sekunder, önskan om att äta även hans godis gjorde att hon dansade lapdance framför honom, ålade sig och visade sina tillgångar - tills hon fått det hon ville ha och då visade hela sitt gula, fula vargflin åt honom medans hon sakta åt upp hans grisöra framför hans jätteansikte.

                 Jag har redan börjat sörja fast hon ligger här brevid mig. Min älskade prinsessa.

Prayer From a Stray

                                                              

Please send me somebody who'll care!

I'm tired of running, I'm sick with despair

My body is aching, it's so racked with pain

And dear God, I pray as I run in the rain

That someone will love me and give me a home

A warm cozy bed and a big juicy bone

My last owner tied me all day in the yard

Sometimes with no water and God, that was hard!

So I chewed my leash God and I ran away

To rummage in garbage and lie as a stray

But now God, I'm tired and hungry and cold

And I'm so afraid that I'll never grow old

They've chased me with sticks, hit me with stones

While I run the streets just looking for bones!

I'm not really bad God, please help if you can

For I have become just a "victim of man!"

I'm wormy dear God and I'm ridden with fleas

And all that I want is an owner to please!

If you find one for me God,, Ill try to be good

I won't chew their shoes and I'll do as I should.

I'll love them, protect them and try to obey

When they tell me to sit, to lie down or to stay!

I don't think I'll make it too long on my own

Cause I'm getting so weak and I'm, Oh so alone

Each night as I sleep in the bushes I cry

Cause I'm so afraid God, that I'm gonna die!

I've got so much love and devotion to give

That I should be given a new chance to live.

So dear God please, please answer my prayer

And send me somebody who will really care.

--Unknown