Mitt hjärta

Mitt hjärta dog lite idag. Den bit av mitt hjärta som jag givit bort till en skabbig och rädd gatuhund, den biten dog när ljuset i dina ögon slocknade idag. Att vara med när ditt hjärta slog för sista gången, när du drog dina sista andetag, det kommer för alltid att vara ett smärtsamt minne.

Men Stina, min älskade Stina, mest av allt kommer jag att minnas den underbara varelse du var! Du har skänkt mig så mycket glädje och du har lärt mig så mycket!

Jag tror att du valde mig och inte inte tvärtom. Visst var det så, Stina? För inte skulle en plattnos-älskare som jag välja ut en gulfärgad hund med spetsig nos!? Jag skulle ha valt en som såg ut som en gris eller mops. En såndär som låter och grymtar. Så visst valde du ut mig i mängden när du ville vidare, till något bättre och till någon som du kunde lära upp?!

Och du lärde mig, herregud Stina, vad du har lärt mig mycket! Om hur vi människor kan vara grymma, hur vi tänker på oss själva i första hand, hur vi kan skada en annan varelse bara för att vi kan eller för att vi sätter oss själva i första rummet.
Men du visade mig rakt in i den gruppen av människor som vill göra gott. Och du förde mig in i sammanhang där du såg att jag kunde vara till nytta. Du lärde mig att inte alltid sätta mig själv först, att inte vara den som skriker högst.
Du lärde mig att lägga undan saker när du med en förmanade tass krävde den uppmärksamhet som du ville ha och förtjänade. Du lärde mig att man har kunskap och erfarenhet när man är äldre, djur som människa. Du lärde mig att slappna av och att ta dagen som den kommer.
Och för detta skall du alltid finnas i mitt hjärta. Inte en dag kommer att gå utan att jag tänker på dig och allt du lärt mig.

Jag hoppas att du sitter där på din tron, och att du känner att du hade ett gott liv de elva åren du bodde hos oss i Sverige. Jag hoppas att du känner att det var ett rätt val att välja oss som familj och att din pension blev vad du ville.
Jag ber om ursäkt för att jag blandade torrfoder i din mat och ifall du anser att jag väckte dig för tidigt på morgnarna. Jag ber om ursäkt för det svenska vädret, men visst älskade du snön?! Och solen när den värmde din rosafärgade mage! Och att komma in efter en promenad i regnet och torkas om fötterna innan du gick och lät dig omhuldas i din fleecebädd.

Din bädd står tom, och du saknas mig så.

Du vet att jag inte har någon tro på gudar och sånt, men jag hyser ett hopp om att jag har fel, och då vet jag vart du är; du är den största ängeln av dem alla, eller som jag tror att du hade sagt om jag förstått ditt språk; the queen of fucking everything.

Sov sött min älskade Stina.