Till förväxling lik

En väldigt väldigt rolig upplevelse här om dagen. Ute med Winston och Betty.
En dam beundrar hundarna och meddelar att Betty minsann är mindre än hennes katt.
För att sedan fråga: är de båda av samma ras?

Chihuahua?

Boxer?

Åldersdiskriminering

Tänk att det var inte så länge sen, tyckte jag, som jag var för ung för allt. Du kommer inte in, du kan inte köpa, du kan inte göra ditt och datt - du är för ung.

Men nu är jag i nästa fack: för gammal.

Jag som bestämt mig för att börja skriva min dagbok igen här på bloggen när jag börjat studera igen. Den 15 oktober har varit ett datum jag väntat på. Länge. Då skulle mitt nya liv börja!

Men så damp avslaget ner idag. Så många hade ansökt att man gjort urval. Och min ålder var det som avgjorde att jag inte antogs. Utan möjlighet att överklaga. Så tråkigt och det påminner mig åter igen om åldersfixeringen i vårt samhälle.
Hur folk är för unga eller för gamla på arbetsmarknaden, hur folk kategoriserar andra på grund av ålder.

En människa på 80 och en människa på 18 kan göra saker lika bra, det beror ju bara på vilka förmågor individen har!

Jag klarar mig ju ändå, får hitta på en ny lösning, men blir rent ut sagt förbannad å många andras vägnar.

Se här och här och inse att alla kan!

Fördomar på skam

Vad underbart det är när mina fördomar kommer på skam. Jag älskar att få en snyting (av mig själv) och lära att det är sällan som man tror...Det är några av mina bästa ögonblick.

Ett exempel är när jag var ute med hundarna (innan Stina gick till de eviga jaktmarker). Jag var klädd i hundkläder; smutsiga gummistövlar, tjock jacka med boxerdregel och lera och var för övrigt helt osminkad vilket bara det kan skrämma djävulen tillbaka där han kommer ifrån.

Emot mig kommer en kille i 25-årsåldern och av hans klädsel (huvjacka, keps, kängor, hängande brallor) så ger jag honom genast en etikett = tycker han är cool, tuff och farlig. Hans gång tyder dessutom också på att han är en värsting.
Och den lilla chihuahuan han går tillsammans med! Jo, förstås hans tjej (blonderad (look whos talking), geléläppar, Chanelkopierad väska och bloggerska) har lämnat hunden till sin kille medan hon själv är på en shoppingrunda på NK. Han är motvilligt tvingad att gå ut på gården med den lilla jycken, fast han skäms (han har en pitbull hemma i nåt kyffe (som han vill folk skall tycka är läskig, fast de är söta och trevliga hundar, om de får ha rätt sällskap).

Mina ögon smalnar och jag känner det där bekanta snörpet runt munnen. Näsan lite upp och titta åt ett annat håll. 

Killen tittar upp under luvan. Och så öppnar han munnen och mumlar något. Jag tänker att "vad vill du nu då, akta dig vad jag smockar till dig om du jiddrar med mig!"
Tänker också att "nu vill han prata om den muskulösa och ovanligt stora boxern för han tror det är någon form av kamphund".

Med ganska ljus röst säger han: Åh, får jag hälsa på dina små tjejer! De är underbara!
Och jag får ge mig själv en knytnäve i solar plexus, för än igen har jag haft fördomar som kommer på skam.
Killen berättar om sin (ja, det är natuligtvis hans) chihuahua. Hunden är 8 år, har hjärtfel som han medicinerar 3 gånger per dag, men de går minst 2 timmar om dagen på långa promenader för att hunden älskar det, och för att hunden skall träffa andra hundar (viktigt, påpekar killen). Chihuahuan är ju som sina raskollegor ofta stöddiga och han tycker det är viktigt att den lille (2 kilo) lär sig att veta sin plats i hundvärlden. För annars hemma är det ju soffmys och hunden får allt den vill ha. "Man älskar de ju mera än sig själv" som killen sa.

"Värstingen" undrar vad de är för flickor jag har, och jag känner att jag kan vara öppen med att det är f.d. gatuhundar. Killen lyser upp, tar av sig kepsen och säger att "nu har du gjort min dag, så jag måste få ta av mig hatten åt dig!" "Jag är så imponerad när folk tar en hund utan hem istället för en valp, tusen tack skall du ha".
Killen säger sen att "det är nog ingen idé att min chihuahua och din boxer hälsar för du vet, min hane är så stöddig emot andra hanar, jag vill ju inte att din skall bli biten"...
Tänk va: fast jag måste sätt ut som en galen, hemlös kärring som uttryckte fientlighet på alla sätt, så vågade killen prata med mig...

Åh, vad jag älskar sånt här! Rent fysiskt smäller det till i kroppen för jag blir så chockad över mina egna fördomar, och rent mentalt blir jag så lycklig!!

En som lär ut en hel del om sånt där är Kay Pollak. Har du möjlighet så måste du gå på ett föredrag med honom, för det kan bli livsomvälvande!
Citat av Kay Pollak:
-Hur du ser på andra säger mer om dig själv än om andra.
-Varje tanke du tänker om en annan människa är ett meddelande till dig om dig själv.
-Jag kan inte ändra på andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv, och mitt eget synsätt på andra människor.

Tack

Tänka

Idag har jag tänkt mycket på de där som man kände som inte finns längre. Människor och djur som haft stor del av mitt liv, men som av olika orsaker inte längre finns där.

I allahelgonatid är det väl inte så konstigt att man tänker på de man förlorat, men just idag har jag mestadels tänkt på människor som jag skulle vilja hinna träffa innan det kan vara för sent. Och tänkt på hur skört livet är.

Jag tänker på sådana som jag skulle vilja återuppta kontakten med. Och sådana som jag skulle vilja be om ursäkt för något som ligger långt tillbaka i tiden. Och folk som jag varit så nära att vi avslutade varandras meningar och alltid visste vad den andra skulle säga innan den sa det.
Ibland blir det bara så att nära vänners stigar går isär och man ses mera sällan.
Till slut kanske inte alls.
Det kan vara nytt jobb, flytt, barn, nya bekantskaper eller så väljer man helt enkelt att prioritera något annat, och plötsligt så är man isär.

Men de gånger jag träffat på de där speciella vännerna igen så har det varit som om det bara var igår vi träffades. Fast det kanske var flera år sen senast.

Bilden nedan visar en fantastiskt fin och hjärtevärmande tanke som blev huggen i sten. Den ligger på en nästan osynlig plats i Vanadislunden. Någon har jobbat hårt och baxat upp denna tunga grej uppför berget och placerat den i en liten sluttning där ingen går. (Utom en och annan hundägare)

Idag har jag även tänkt på lilla Stina som skall komma hem igen imorgon, fast denna gång i en urna. Skönt ändå att hon får komma på plats brevid sin gamle följeslagare Bertil som sitter på öppna spisen.

Ljuset som Leif sa.

Underbara dagar med min kära ögonsten, Josefine, på hotell på Gran Canaria föregående vecka!

Vi åkte iväg den 28 oktober med ett enormt stort flyg som var fullsmockat med folkens däribland 108 barn. Den äldre distingerade pursern Leif började under uttaxningen till startbanan med att önska oss välkomna in i ljuset...

Hade det varit en resa som gjorts för några år tillbaka, som mitt tidigare jag, hade jag fått fullkomlig panik, då min flygrädsla inte visste några gränser. Jag hade haft noll förtroende för karln i uniform och bara hört "välkommen in i ljuset" medans jag nöp sönder någons hand eller underarm och grinade hysteriskt, så säker på att detta skulle bli den sista resan.

Leif syftade förstås på det sköna klimatet på kanarieöarna; sol, värme och ljus för oss nordbor nu på hösten. Och min flygrädsla är som bortblåst sen några år tillbaka, varför vet jag inte.

Härliga lata dagar högt upp i berget på sydsidan av Gran Canaria hade vi. Bara en dag på stranden eftersom det blåste in sand till och med under ögonlocken. På strandepromenaden fick vi testat på fiskpedikyr, vilket vi båda hade längtat efter. Kolla skillnaden; alla fiskar ville äta av vegetarianen till höger! En riktigt trevlig upplevelse som jag gärna gör igen. Josefine är dock mera tveksam och väljer nog en människa som fotvårdare nästa gång.

Soluppgång på balkongen.

Nedan följer bilder från den delen av hotellområdet där vi var för det mesta på dagarna.
The Sunset pool.

                                     Vi badade en hel del i den till 27 grader uppvärmde poolen.

                                              Och hotellet ordnade oss en mysig halloween

Vi åt och drack goda saker

 

                                          Kul att man kan få Mojito på burk och som chips!

Och hade roligt

Planking

Owling

Gick från 0 till 30 och tvärt om

Tack för en härlig resa, min lille havfrue!!

Och tack Leif för att du ledde oss in i ljuset.

Mitt hjärta

Mitt hjärta dog lite idag. Den bit av mitt hjärta som jag givit bort till en skabbig och rädd gatuhund, den biten dog när ljuset i dina ögon slocknade idag. Att vara med när ditt hjärta slog för sista gången, när du drog dina sista andetag, det kommer för alltid att vara ett smärtsamt minne.

Men Stina, min älskade Stina, mest av allt kommer jag att minnas den underbara varelse du var! Du har skänkt mig så mycket glädje och du har lärt mig så mycket!

Jag tror att du valde mig och inte inte tvärtom. Visst var det så, Stina? För inte skulle en plattnos-älskare som jag välja ut en gulfärgad hund med spetsig nos!? Jag skulle ha valt en som såg ut som en gris eller mops. En såndär som låter och grymtar. Så visst valde du ut mig i mängden när du ville vidare, till något bättre och till någon som du kunde lära upp?!

Och du lärde mig, herregud Stina, vad du har lärt mig mycket! Om hur vi människor kan vara grymma, hur vi tänker på oss själva i första hand, hur vi kan skada en annan varelse bara för att vi kan eller för att vi sätter oss själva i första rummet.
Men du visade mig rakt in i den gruppen av människor som vill göra gott. Och du förde mig in i sammanhang där du såg att jag kunde vara till nytta. Du lärde mig att inte alltid sätta mig själv först, att inte vara den som skriker högst.
Du lärde mig att lägga undan saker när du med en förmanade tass krävde den uppmärksamhet som du ville ha och förtjänade. Du lärde mig att man har kunskap och erfarenhet när man är äldre, djur som människa. Du lärde mig att slappna av och att ta dagen som den kommer.
Och för detta skall du alltid finnas i mitt hjärta. Inte en dag kommer att gå utan att jag tänker på dig och allt du lärt mig.

Jag hoppas att du sitter där på din tron, och att du känner att du hade ett gott liv de elva åren du bodde hos oss i Sverige. Jag hoppas att du känner att det var ett rätt val att välja oss som familj och att din pension blev vad du ville.
Jag ber om ursäkt för att jag blandade torrfoder i din mat och ifall du anser att jag väckte dig för tidigt på morgnarna. Jag ber om ursäkt för det svenska vädret, men visst älskade du snön?! Och solen när den värmde din rosafärgade mage! Och att komma in efter en promenad i regnet och torkas om fötterna innan du gick och lät dig omhuldas i din fleecebädd.

Din bädd står tom, och du saknas mig så.

Du vet att jag inte har någon tro på gudar och sånt, men jag hyser ett hopp om att jag har fel, och då vet jag vart du är; du är den största ängeln av dem alla, eller som jag tror att du hade sagt om jag förstått ditt språk; the queen of fucking everything.

Sov sött min älskade Stina.