måndag 7 november 2011
söndag 6 november 2011
Tänka
Idag har jag tänkt mycket på de där som man kände som inte finns längre. Människor och djur som haft stor del av mitt liv, men som av olika orsaker inte längre finns där.
I allahelgonatid är det väl inte så konstigt att man tänker på de man förlorat, men just idag har jag mestadels tänkt på människor som jag skulle vilja hinna träffa innan det kan vara för sent. Och tänkt på hur skört livet är.
Jag tänker på sådana som jag skulle vilja återuppta kontakten med. Och sådana som jag skulle vilja be om ursäkt för något som ligger långt tillbaka i tiden. Och folk som jag varit så nära att vi avslutade varandras meningar och alltid visste vad den andra skulle säga innan den sa det.
Ibland blir det bara så att nära vänners stigar går isär och man ses mera sällan.
Till slut kanske inte alls.
Det kan vara nytt jobb, flytt, barn, nya bekantskaper eller så väljer man helt enkelt att prioritera något annat, och plötsligt så är man isär.
Men de gånger jag träffat på de där speciella vännerna igen så har det varit som om det bara var igår vi träffades. Fast det kanske var flera år sen senast.
Bilden nedan visar en fantastiskt fin och hjärtevärmande tanke som blev huggen i sten. Den ligger på en nästan osynlig plats i Vanadislunden. Någon har jobbat hårt och baxat upp denna tunga grej uppför berget och placerat den i en liten sluttning där ingen går. (Utom en och annan hundägare)
Idag har jag även tänkt på lilla Stina som skall komma hem igen imorgon, fast denna gång i en urna. Skönt ändå att hon får komma på plats brevid sin gamle följeslagare Bertil som sitter på öppna spisen.
I allahelgonatid är det väl inte så konstigt att man tänker på de man förlorat, men just idag har jag mestadels tänkt på människor som jag skulle vilja hinna träffa innan det kan vara för sent. Och tänkt på hur skört livet är.
Jag tänker på sådana som jag skulle vilja återuppta kontakten med. Och sådana som jag skulle vilja be om ursäkt för något som ligger långt tillbaka i tiden. Och folk som jag varit så nära att vi avslutade varandras meningar och alltid visste vad den andra skulle säga innan den sa det.
Ibland blir det bara så att nära vänners stigar går isär och man ses mera sällan.
Till slut kanske inte alls.
Det kan vara nytt jobb, flytt, barn, nya bekantskaper eller så väljer man helt enkelt att prioritera något annat, och plötsligt så är man isär.
Men de gånger jag träffat på de där speciella vännerna igen så har det varit som om det bara var igår vi träffades. Fast det kanske var flera år sen senast.
Bilden nedan visar en fantastiskt fin och hjärtevärmande tanke som blev huggen i sten. Den ligger på en nästan osynlig plats i Vanadislunden. Någon har jobbat hårt och baxat upp denna tunga grej uppför berget och placerat den i en liten sluttning där ingen går. (Utom en och annan hundägare)
Idag har jag även tänkt på lilla Stina som skall komma hem igen imorgon, fast denna gång i en urna. Skönt ändå att hon får komma på plats brevid sin gamle följeslagare Bertil som sitter på öppna spisen.
lördag 5 november 2011
Ljuset som Leif sa.
Underbara dagar med min kära ögonsten, Josefine, på hotell på Gran Canaria föregående vecka!
Vi åkte iväg den 28 oktober med ett enormt stort flyg som var fullsmockat med folkens däribland 108 barn. Den äldre distingerade pursern Leif började under uttaxningen till startbanan med att önska oss välkomna in i ljuset...
Hade det varit en resa som gjorts för några år tillbaka, som mitt tidigare jag, hade jag fått fullkomlig panik, då min flygrädsla inte visste några gränser. Jag hade haft noll förtroende för karln i uniform och bara hört "välkommen in i ljuset" medans jag nöp sönder någons hand eller underarm och grinade hysteriskt, så säker på att detta skulle bli den sista resan.
Leif syftade förstås på det sköna klimatet på kanarieöarna; sol, värme och ljus för oss nordbor nu på hösten. Och min flygrädsla är som bortblåst sen några år tillbaka, varför vet jag inte.
Härliga lata dagar högt upp i berget på sydsidan av Gran Canaria hade vi. Bara en dag på stranden eftersom det blåste in sand till och med under ögonlocken. På strandepromenaden fick vi testat på fiskpedikyr, vilket vi båda hade längtat efter. Kolla skillnaden; alla fiskar ville äta av vegetarianen till höger! En riktigt trevlig upplevelse som jag gärna gör igen. Josefine är dock mera tveksam och väljer nog en människa som fotvårdare nästa gång.
Vi badade en hel del i den till 27 grader uppvärmde poolen.
Och hotellet ordnade oss en mysig halloween
Kul att man kan få Mojito på burk och som chips!
Tack för en härlig resa, min lille havfrue!!
Vi åkte iväg den 28 oktober med ett enormt stort flyg som var fullsmockat med folkens däribland 108 barn. Den äldre distingerade pursern Leif började under uttaxningen till startbanan med att önska oss välkomna in i ljuset...
Hade det varit en resa som gjorts för några år tillbaka, som mitt tidigare jag, hade jag fått fullkomlig panik, då min flygrädsla inte visste några gränser. Jag hade haft noll förtroende för karln i uniform och bara hört "välkommen in i ljuset" medans jag nöp sönder någons hand eller underarm och grinade hysteriskt, så säker på att detta skulle bli den sista resan.
Leif syftade förstås på det sköna klimatet på kanarieöarna; sol, värme och ljus för oss nordbor nu på hösten. Och min flygrädsla är som bortblåst sen några år tillbaka, varför vet jag inte.
 |
| Soluppgång på balkongen. Nedan följer bilder från den delen av hotellområdet där vi var för det mesta på dagarna. The Sunset pool.   |
Vi badade en hel del i den till 27 grader uppvärmde poolen.
Och hotellet ordnade oss en mysig halloween
Vi åt och drack goda saker
Och hade roligt
Planking
Owling
Gick från 0 till 30 och tvärt om
Tack för en härlig resa, min lille havfrue!!
Och tack Leif för att du ledde oss in i ljuset.
fredag 14 oktober 2011
Mitt hjärta
Mitt hjärta dog lite idag. Den bit av mitt hjärta som jag givit bort till en skabbig och rädd gatuhund, den biten dog när ljuset i dina ögon slocknade idag. Att vara med när ditt hjärta slog för sista gången, när du drog dina sista andetag, det kommer för alltid att vara ett smärtsamt minne.
Men Stina, min älskade Stina, mest av allt kommer jag att minnas den underbara varelse du var! Du har skänkt mig så mycket glädje och du har lärt mig så mycket!
Jag tror att du valde mig och inte inte tvärtom. Visst var det så, Stina? För inte skulle en plattnos-älskare som jag välja ut en gulfärgad hund med spetsig nos!? Jag skulle ha valt en som såg ut som en gris eller mops. En såndär som låter och grymtar. Så visst valde du ut mig i mängden när du ville vidare, till något bättre och till någon som du kunde lära upp?!
Och du lärde mig, herregud Stina, vad du har lärt mig mycket! Om hur vi människor kan vara grymma, hur vi tänker på oss själva i första hand, hur vi kan skada en annan varelse bara för att vi kan eller för att vi sätter oss själva i första rummet.
Men du visade mig rakt in i den gruppen av människor som vill göra gott. Och du förde mig in i sammanhang där du såg att jag kunde vara till nytta. Du lärde mig att inte alltid sätta mig själv först, att inte vara den som skriker högst.
Du lärde mig att lägga undan saker när du med en förmanade tass krävde den uppmärksamhet som du ville ha och förtjänade. Du lärde mig att man har kunskap och erfarenhet när man är äldre, djur som människa. Du lärde mig att slappna av och att ta dagen som den kommer.
Och för detta skall du alltid finnas i mitt hjärta. Inte en dag kommer att gå utan att jag tänker på dig och allt du lärt mig.
Jag hoppas att du sitter där på din tron, och att du känner att du hade ett gott liv de elva åren du bodde hos oss i Sverige. Jag hoppas att du känner att det var ett rätt val att välja oss som familj och att din pension blev vad du ville.
Jag ber om ursäkt för att jag blandade torrfoder i din mat och ifall du anser att jag väckte dig för tidigt på morgnarna. Jag ber om ursäkt för det svenska vädret, men visst älskade du snön?! Och solen när den värmde din rosafärgade mage! Och att komma in efter en promenad i regnet och torkas om fötterna innan du gick och lät dig omhuldas i din fleecebädd.
Din bädd står tom, och du saknas mig så.
Du vet att jag inte har någon tro på gudar och sånt, men jag hyser ett hopp om att jag har fel, och då vet jag vart du är; du är den största ängeln av dem alla, eller som jag tror att du hade sagt om jag förstått ditt språk; the queen of fucking everything.
Men Stina, min älskade Stina, mest av allt kommer jag att minnas den underbara varelse du var! Du har skänkt mig så mycket glädje och du har lärt mig så mycket!
Jag tror att du valde mig och inte inte tvärtom. Visst var det så, Stina? För inte skulle en plattnos-älskare som jag välja ut en gulfärgad hund med spetsig nos!? Jag skulle ha valt en som såg ut som en gris eller mops. En såndär som låter och grymtar. Så visst valde du ut mig i mängden när du ville vidare, till något bättre och till någon som du kunde lära upp?!
Och du lärde mig, herregud Stina, vad du har lärt mig mycket! Om hur vi människor kan vara grymma, hur vi tänker på oss själva i första hand, hur vi kan skada en annan varelse bara för att vi kan eller för att vi sätter oss själva i första rummet.
Men du visade mig rakt in i den gruppen av människor som vill göra gott. Och du förde mig in i sammanhang där du såg att jag kunde vara till nytta. Du lärde mig att inte alltid sätta mig själv först, att inte vara den som skriker högst.
Du lärde mig att lägga undan saker när du med en förmanade tass krävde den uppmärksamhet som du ville ha och förtjänade. Du lärde mig att man har kunskap och erfarenhet när man är äldre, djur som människa. Du lärde mig att slappna av och att ta dagen som den kommer.
Och för detta skall du alltid finnas i mitt hjärta. Inte en dag kommer att gå utan att jag tänker på dig och allt du lärt mig.
Jag hoppas att du sitter där på din tron, och att du känner att du hade ett gott liv de elva åren du bodde hos oss i Sverige. Jag hoppas att du känner att det var ett rätt val att välja oss som familj och att din pension blev vad du ville.
Jag ber om ursäkt för att jag blandade torrfoder i din mat och ifall du anser att jag väckte dig för tidigt på morgnarna. Jag ber om ursäkt för det svenska vädret, men visst älskade du snön?! Och solen när den värmde din rosafärgade mage! Och att komma in efter en promenad i regnet och torkas om fötterna innan du gick och lät dig omhuldas i din fleecebädd.
Din bädd står tom, och du saknas mig så.
Du vet att jag inte har någon tro på gudar och sånt, men jag hyser ett hopp om att jag har fel, och då vet jag vart du är; du är den största ängeln av dem alla, eller som jag tror att du hade sagt om jag förstått ditt språk; the queen of fucking everything.
 |
| Sov sött min älskade Stina. |
söndag 2 oktober 2011
Skuggsidan av att ägas av en hund
Ledsamt på landet just nu: inser att jag bedriver hospice-verksamhet för Stina.
Hon är visserligen tillsynes fysiskt frisk, men hennes liv begränsas av rädsla för skuggor, hastiga rörelser och buskar/träd som dyker upp helt ur det blå för henne. Hon liksom faller ihop med bakdelen när hon blir rädd för en buske som hoppar upp framför henne. Det är ju förstås synen som försvunnit och inga magiska buskar, men för henne är det nya överraskningar som lurar överallt. Detta har lett till att hon håller sig inomhus förutom kissning på tomten och promenader. Hon vill inte ligga ute på terrassen eller på gräset.
Jag har bokat tid för henne hos veterinären två gånger tidigare, men inte kunnat genomföra det.
Men nu är det nog dags.
Jag vill att hon skall gå med flaggan någorlunda i topp, och minnet av henne skall vara av den kämpe hon varit - från en riktigt skabbig, sårig och slagen gatuhund som fick hällas ur buren på Arlanda till en ostbågsätande soffpensionär, alltid med samma integritet. ´
Och åren däriemellan: minnet av när hon slåss med Niklas och bet honom i gummistövlarna i kampen om vem som hade rätt till jordsorkarna i gräsmattan: Niklas som ville gräva igen hålen eller Stina som ville ha råtta till middag.
Eller minnet av när hon sov under lampan brevid soffan på ett minimal bord efter att ha stått på köksbordet och druckit kaffe latte. I början mera vild än tam.
Hennes glädje över varje vinters nysnö som gjorde henne till valp igen. Rusande ut och skällande, springande i ett tunt lager snö. Snöprinsessan.
Hennes sorg när första boxerkompisen dog, så ledsamt att vi fick köpa en till. Hur hon röt till emot Winstons vassa valptänder när han som första uppdrag i nya hemmet försökte dia av henne.
Hur stark hon varit som kom till Sverige, redan då som äldre dam, och fick lära sig allt från början; att vi ville henne väl, att hon fick mat varje dag, att hon hittade till våran säng och lärde sig njuta av samhörigheten, upptäckten att hon älskade golfbollar, inte så konstigt eftersom hon hittades på en golfbana i Malaga. Golfprinsessan.
Det roliga minnet av när hon bjöd ut sig totalt till Beckett varghunden, när de båda fått varsitt grisöra och Stina slukat sitt helt på några sekunder, önskan om att äta även hans godis gjorde att hon dansade lapdance framför honom, ålade sig och visade sina tillgångar - tills hon fått det hon ville ha och då visade hela sitt gula, fula vargflin åt honom medans hon sakta åt upp hans grisöra framför hans jätteansikte.
Jag har redan börjat sörja fast hon ligger här brevid mig. Min älskade prinsessa.
Hon är visserligen tillsynes fysiskt frisk, men hennes liv begränsas av rädsla för skuggor, hastiga rörelser och buskar/träd som dyker upp helt ur det blå för henne. Hon liksom faller ihop med bakdelen när hon blir rädd för en buske som hoppar upp framför henne. Det är ju förstås synen som försvunnit och inga magiska buskar, men för henne är det nya överraskningar som lurar överallt. Detta har lett till att hon håller sig inomhus förutom kissning på tomten och promenader. Hon vill inte ligga ute på terrassen eller på gräset.
Jag har bokat tid för henne hos veterinären två gånger tidigare, men inte kunnat genomföra det.
Men nu är det nog dags.
Jag vill att hon skall gå med flaggan någorlunda i topp, och minnet av henne skall vara av den kämpe hon varit - från en riktigt skabbig, sårig och slagen gatuhund som fick hällas ur buren på Arlanda till en ostbågsätande soffpensionär, alltid med samma integritet. ´
Och åren däriemellan: minnet av när hon slåss med Niklas och bet honom i gummistövlarna i kampen om vem som hade rätt till jordsorkarna i gräsmattan: Niklas som ville gräva igen hålen eller Stina som ville ha råtta till middag.
Eller minnet av när hon sov under lampan brevid soffan på ett minimal bord efter att ha stått på köksbordet och druckit kaffe latte. I början mera vild än tam.
Hennes glädje över varje vinters nysnö som gjorde henne till valp igen. Rusande ut och skällande, springande i ett tunt lager snö. Snöprinsessan.
Hennes sorg när första boxerkompisen dog, så ledsamt att vi fick köpa en till. Hur hon röt till emot Winstons vassa valptänder när han som första uppdrag i nya hemmet försökte dia av henne.
Hur stark hon varit som kom till Sverige, redan då som äldre dam, och fick lära sig allt från början; att vi ville henne väl, att hon fick mat varje dag, att hon hittade till våran säng och lärde sig njuta av samhörigheten, upptäckten att hon älskade golfbollar, inte så konstigt eftersom hon hittades på en golfbana i Malaga. Golfprinsessan.
Det roliga minnet av när hon bjöd ut sig totalt till Beckett varghunden, när de båda fått varsitt grisöra och Stina slukat sitt helt på några sekunder, önskan om att äta även hans godis gjorde att hon dansade lapdance framför honom, ålade sig och visade sina tillgångar - tills hon fått det hon ville ha och då visade hela sitt gula, fula vargflin åt honom medans hon sakta åt upp hans grisöra framför hans jätteansikte.
Jag har redan börjat sörja fast hon ligger här brevid mig. Min älskade prinsessa.
Prayer From a Stray
Please send
me somebody who'll care!
I'm tired
of running, I'm sick with despair
My body is
aching, it's so racked with pain
And dear
God, I pray as I run in the rain
That
someone will love me and give me a home
A warm cozy
bed and a big juicy bone
My last
owner tied me all day in the yard
Sometimes
with no water and God, that was hard!
So I chewed
my leash God and I ran away
To rummage
in garbage and lie as a stray
But now
God, I'm tired and hungry and cold
And I'm so
afraid that I'll never grow old
They've
chased me with sticks, hit me with stones
While I run
the streets just looking for bones!
I'm not
really bad God, please help if you can
For I have
become just a "victim of man!"
I'm wormy
dear God and I'm ridden with fleas
And all
that I want is an owner to please!
If you find
one for me God,, Ill try to be good
I won't
chew their shoes and I'll do as I should.
I'll love
them, protect them and try to obey
When they
tell me to sit, to lie down or to stay!
I don't
think I'll make it too long on my own
Cause I'm
getting so weak and I'm, Oh so alone
Each night
as I sleep in the bushes I cry
Cause I'm
so afraid God, that I'm gonna die!
I've got so
much love and devotion to give
That I
should be given a new chance to live.
So dear God
please, please answer my prayer
And send me
somebody who will really care.
--Unknown
Spise nese eller Rhinotillexomani
Det var bara Betty och jag i djurvagnen tills en man i kostym dök upp precis innan avgång. Han hälsade artigt och lade upp sin stresskoffert (portfölj) på hatthyllan innan han satte sig snett framför mig med en bok; "Hundra år av ensamhet" av Gabriel Garcia Marquez.
Jag brukar alltid fantisera om okändas liv och leverna när jag sitter på transportmedel och gjorde därmed en snabb fantasi över denna mans liv: arbetar i Stockholm på något kontor, kanske som advokat? Chef för ett bokförlag? En belevad man vars fru och söta små barn skulle vänta på honom på perrongen i Linköping. Frun hade handlat ekologiska varor i sin korg som hon skulle ställa ner på marken för att ta emot hans omfamning när de sågs igen. Hon hade en liten shabby-chic butik på en gata med kullerstenar i Linköping, och själv skulle hon vara klädd i böljande, skira spetsar.
Drömmen dog hastigt när han började spise nese, pille busemenn, äta kråkor - kalla det vad du vill, men han grävde helt oblygt. Jag tänkte att han kanske glömt att jag satt där, eller så hade han något riktigt stort som störde och inte kunde vänta tills han hittat en näsduk.
Men nej, trots mina försök att påkalla uppmärksamhet, krämtningar, hostningar och prata med Betty så fortsatte petningen med det enda målet: munnen. Detta fortgick i 1,5 timme. Som tur var gick han av i Norrköping och jag såg ingen fru så långt ögat kunde nå...Hans boks titel var talade för hur hans liv kanske varit och kommer att bli: hundra år av ensamhet.
tisdag 27 september 2011
Ekonomirådgivning
Har kommit på ett nytt sätt att göra av med pengar. Nu delger jag mina bästa råd - helt gratis:
köp en boxer, en hane verkar vara det bästa (förmodligen går det bra även med en boxertik men jag har inte provat själv så jag vågar inte garantera det).
Låt boxern ha fritt spelrum inom lek och nöjesvärlden. Hårda bollar har visat sig vara jättelyckat. Pinnar eller (om boxern själv får välja) stockar är också en variant som provats med stor framgång. Utstickande grenar är ett plus. Större stenar är också väldigt bra, se bilder för förslag. Glöm inte att tandförsäkring aldrig ingår i hundförsäkringar och då passar det bra att boxern tycker om att bära stenar. Stora stenar.
En extrabonus, ett hemligt knep som vi har anammat, är att låta boxern gå en långpromenad med dig i koppel, då kan du lyckas få diskbråck på flera ställen i ryggen och lägga ut extra hos läkare, sjukgymnast, akupunktör och naprapat. Är du dessutom egen företagare som hussen i detta fallet så kan du få betala in drygt 50% skatt årligen på det du drar in OCH slippa få sjukpenning eftersom du är just egenföretagare - vem var det som sa att reklamfilms regissör inte är ett flashigt yrke?!
Ibland kan det dock räcka med att göra ingenting, utan bara luta sig tillbaka (om du hittar en fåtölj där du får plats brevid boxern) och vänta på att naturen skall göra sitt, och i detta fall är det bra att köpa(ju dyrare ju bättre är min erfarenhet)en riktigt fin rasboxer vars föräldrar varit champions och helst eventuellt nära släkt med varandra. Klart är iallafall att ju längre bakåt du kan spåra champions i släktträdet, ju större chans har du att lyckas med just din boxer - avel är a och o i detta sammanhang.
Vi valde Winston, eller sagt på ett finare sätt: Bol´s Café Diablo, se bild för referens (ny hemkommen åtta veckor ung och redan då haft nöjet av att svälja en råttgiftförgiftad råtta på en bakgård på Sveavägen och därmed en magpumpning på djurakuten på kvällstid)
När du väntat några dagar efter inköp kommer du troligen redan ha fått bevista en veterinär, och säkerligen då också på helg, röd dag eller kväll eller övriga tider när alla veterinärer tar ut en akutavgift. Det kommer med stor sannolikhet att vara en tid för just akutavgift som du kommer att lyckas få. Bara för det lilla ordet får du betala minst tusen kronor.
Sedan har vi posten undersökningsavgift. Har du tur kommer du upp i femtonhundra här. Sen kommer du att få förslag på olika former av utredningsavgift. Här skall du slippa att komma under fyra tusen kronor: magnetröntgen är bevisligen ett bra sätt, vanlig röntgen är lite sämre, men kan bli bra om det pågår länge, vilket det kan göra.
Sen har vi blodanalyser ,en ringa post, knappast mer än en femhundring här. Så då är det bättre att vänta på att blodet analyserats klart (här kan du få några bonustimmar i väntan på djurkliniken) för då kommer inläggningsavgiften samt dygnsavgiften.
Om du endast satsar på ett dygns inneliggande boxer får du räkna med tvåtusen fem hundra, men du kommer nog att slippa fråga om ifall du kan få ha boxern inneliggande flera dygn - veterinären, assistententerna och receptionisten kommer, i kör, att förekomma dig med hög stämma i väntrummet inför de andra djurägarna att "vore jag du så skulle jag veeerkligen inte ta hem boxern nu, för då vet man inte vaaad som kan hända, men jaja, det är ju ditt val".
När du tar hem boxern igen efter några dagar så har du ändå lite att se fram emot. Du får med dig recept, oftast flera stycken, och de kostar hundra kronor styck att skrivas på av veterinären. Sen har du övriga mediciner och förbandsmaterial och ev. tratt. Sen skall du få hämta ut receptet och köpa specialfoder samt godis så här kan du säkert komma upp i ett par tusen.
Ledsen för att det hela är över? Nejdå. Se till att ha en hundförsäkring som du annullerat genom att inte betala på e-faktura och utan att få påminnelse från If (bra försäkringsbolag i detta fall) så får du hela räkningen för dig själv, utan mellanhänder. T.ex Sjuttontusen femhundra. Jackpot!
Och förresten; trösta dig med att det går aldrig över, man får vara glad hela tiden - det är värt varenda krona - för underskönare än en boxer kan ingen varelse vara. Om någon sa att man inte kan köpa lycka för pengar så har de sannolikt inte hittat rätt uppfödare!
köp en boxer, en hane verkar vara det bästa (förmodligen går det bra även med en boxertik men jag har inte provat själv så jag vågar inte garantera det).
Låt boxern ha fritt spelrum inom lek och nöjesvärlden. Hårda bollar har visat sig vara jättelyckat. Pinnar eller (om boxern själv får välja) stockar är också en variant som provats med stor framgång. Utstickande grenar är ett plus. Större stenar är också väldigt bra, se bilder för förslag. Glöm inte att tandförsäkring aldrig ingår i hundförsäkringar och då passar det bra att boxern tycker om att bära stenar. Stora stenar.
En extrabonus, ett hemligt knep som vi har anammat, är att låta boxern gå en långpromenad med dig i koppel, då kan du lyckas få diskbråck på flera ställen i ryggen och lägga ut extra hos läkare, sjukgymnast, akupunktör och naprapat. Är du dessutom egen företagare som hussen i detta fallet så kan du få betala in drygt 50% skatt årligen på det du drar in OCH slippa få sjukpenning eftersom du är just egenföretagare - vem var det som sa att reklamfilms regissör inte är ett flashigt yrke?!
Ibland kan det dock räcka med att göra ingenting, utan bara luta sig tillbaka (om du hittar en fåtölj där du får plats brevid boxern) och vänta på att naturen skall göra sitt, och i detta fall är det bra att köpa(ju dyrare ju bättre är min erfarenhet)en riktigt fin rasboxer vars föräldrar varit champions och helst eventuellt nära släkt med varandra. Klart är iallafall att ju längre bakåt du kan spåra champions i släktträdet, ju större chans har du att lyckas med just din boxer - avel är a och o i detta sammanhang.
Vi valde Winston, eller sagt på ett finare sätt: Bol´s Café Diablo, se bild för referens (ny hemkommen åtta veckor ung och redan då haft nöjet av att svälja en råttgiftförgiftad råtta på en bakgård på Sveavägen och därmed en magpumpning på djurakuten på kvällstid)
När du väntat några dagar efter inköp kommer du troligen redan ha fått bevista en veterinär, och säkerligen då också på helg, röd dag eller kväll eller övriga tider när alla veterinärer tar ut en akutavgift. Det kommer med stor sannolikhet att vara en tid för just akutavgift som du kommer att lyckas få. Bara för det lilla ordet får du betala minst tusen kronor.
Sedan har vi posten undersökningsavgift. Har du tur kommer du upp i femtonhundra här. Sen kommer du att få förslag på olika former av utredningsavgift. Här skall du slippa att komma under fyra tusen kronor: magnetröntgen är bevisligen ett bra sätt, vanlig röntgen är lite sämre, men kan bli bra om det pågår länge, vilket det kan göra.
Sen har vi blodanalyser ,en ringa post, knappast mer än en femhundring här. Så då är det bättre att vänta på att blodet analyserats klart (här kan du få några bonustimmar i väntan på djurkliniken) för då kommer inläggningsavgiften samt dygnsavgiften.
Om du endast satsar på ett dygns inneliggande boxer får du räkna med tvåtusen fem hundra, men du kommer nog att slippa fråga om ifall du kan få ha boxern inneliggande flera dygn - veterinären, assistententerna och receptionisten kommer, i kör, att förekomma dig med hög stämma i väntrummet inför de andra djurägarna att "vore jag du så skulle jag veeerkligen inte ta hem boxern nu, för då vet man inte vaaad som kan hända, men jaja, det är ju ditt val".
När du tar hem boxern igen efter några dagar så har du ändå lite att se fram emot. Du får med dig recept, oftast flera stycken, och de kostar hundra kronor styck att skrivas på av veterinären. Sen har du övriga mediciner och förbandsmaterial och ev. tratt. Sen skall du få hämta ut receptet och köpa specialfoder samt godis så här kan du säkert komma upp i ett par tusen.
Ledsen för att det hela är över? Nejdå. Se till att ha en hundförsäkring som du annullerat genom att inte betala på e-faktura och utan att få påminnelse från If (bra försäkringsbolag i detta fall) så får du hela räkningen för dig själv, utan mellanhänder. T.ex Sjuttontusen femhundra. Jackpot!
Och förresten; trösta dig med att det går aldrig över, man får vara glad hela tiden - det är värt varenda krona - för underskönare än en boxer kan ingen varelse vara. Om någon sa att man inte kan köpa lycka för pengar så har de sannolikt inte hittat rätt uppfödare!
En allvarlig varning utfärdas också: köp i-n-t-e en utländsk hittehund! Den värsta är dem av rasen perro calle espanól, spansk gatuhund - där utgår aldrig, aldrig en kostnad! De är aldrig sjuka, ta mig på orden, och akta dig! Varningens exempel nedan. Don´t do it.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)