Fördomar på skam

Vad underbart det är när mina fördomar kommer på skam. Jag älskar att få en snyting (av mig själv) och lära att det är sällan som man tror...Det är några av mina bästa ögonblick.

Ett exempel är när jag var ute med hundarna (innan Stina gick till de eviga jaktmarker). Jag var klädd i hundkläder; smutsiga gummistövlar, tjock jacka med boxerdregel och lera och var för övrigt helt osminkad vilket bara det kan skrämma djävulen tillbaka där han kommer ifrån.

Emot mig kommer en kille i 25-årsåldern och av hans klädsel (huvjacka, keps, kängor, hängande brallor) så ger jag honom genast en etikett = tycker han är cool, tuff och farlig. Hans gång tyder dessutom också på att han är en värsting.
Och den lilla chihuahuan han går tillsammans med! Jo, förstås hans tjej (blonderad (look whos talking), geléläppar, Chanelkopierad väska och bloggerska) har lämnat hunden till sin kille medan hon själv är på en shoppingrunda på NK. Han är motvilligt tvingad att gå ut på gården med den lilla jycken, fast han skäms (han har en pitbull hemma i nåt kyffe (som han vill folk skall tycka är läskig, fast de är söta och trevliga hundar, om de får ha rätt sällskap).

Mina ögon smalnar och jag känner det där bekanta snörpet runt munnen. Näsan lite upp och titta åt ett annat håll. 

Killen tittar upp under luvan. Och så öppnar han munnen och mumlar något. Jag tänker att "vad vill du nu då, akta dig vad jag smockar till dig om du jiddrar med mig!"
Tänker också att "nu vill han prata om den muskulösa och ovanligt stora boxern för han tror det är någon form av kamphund".

Med ganska ljus röst säger han: Åh, får jag hälsa på dina små tjejer! De är underbara!
Och jag får ge mig själv en knytnäve i solar plexus, för än igen har jag haft fördomar som kommer på skam.
Killen berättar om sin (ja, det är natuligtvis hans) chihuahua. Hunden är 8 år, har hjärtfel som han medicinerar 3 gånger per dag, men de går minst 2 timmar om dagen på långa promenader för att hunden älskar det, och för att hunden skall träffa andra hundar (viktigt, påpekar killen). Chihuahuan är ju som sina raskollegor ofta stöddiga och han tycker det är viktigt att den lille (2 kilo) lär sig att veta sin plats i hundvärlden. För annars hemma är det ju soffmys och hunden får allt den vill ha. "Man älskar de ju mera än sig själv" som killen sa.

"Värstingen" undrar vad de är för flickor jag har, och jag känner att jag kan vara öppen med att det är f.d. gatuhundar. Killen lyser upp, tar av sig kepsen och säger att "nu har du gjort min dag, så jag måste få ta av mig hatten åt dig!" "Jag är så imponerad när folk tar en hund utan hem istället för en valp, tusen tack skall du ha".
Killen säger sen att "det är nog ingen idé att min chihuahua och din boxer hälsar för du vet, min hane är så stöddig emot andra hanar, jag vill ju inte att din skall bli biten"...
Tänk va: fast jag måste sätt ut som en galen, hemlös kärring som uttryckte fientlighet på alla sätt, så vågade killen prata med mig...

Åh, vad jag älskar sånt här! Rent fysiskt smäller det till i kroppen för jag blir så chockad över mina egna fördomar, och rent mentalt blir jag så lycklig!!

En som lär ut en hel del om sånt där är Kay Pollak. Har du möjlighet så måste du gå på ett föredrag med honom, för det kan bli livsomvälvande!
Citat av Kay Pollak:
-Hur du ser på andra säger mer om dig själv än om andra.
-Varje tanke du tänker om en annan människa är ett meddelande till dig om dig själv.
-Jag kan inte ändra på andra människor. Den enda jag kan ändra på är mig själv, och mitt eget synsätt på andra människor.

Tack

Tänka

Idag har jag tänkt mycket på de där som man kände som inte finns längre. Människor och djur som haft stor del av mitt liv, men som av olika orsaker inte längre finns där.

I allahelgonatid är det väl inte så konstigt att man tänker på de man förlorat, men just idag har jag mestadels tänkt på människor som jag skulle vilja hinna träffa innan det kan vara för sent. Och tänkt på hur skört livet är.

Jag tänker på sådana som jag skulle vilja återuppta kontakten med. Och sådana som jag skulle vilja be om ursäkt för något som ligger långt tillbaka i tiden. Och folk som jag varit så nära att vi avslutade varandras meningar och alltid visste vad den andra skulle säga innan den sa det.
Ibland blir det bara så att nära vänners stigar går isär och man ses mera sällan.
Till slut kanske inte alls.
Det kan vara nytt jobb, flytt, barn, nya bekantskaper eller så väljer man helt enkelt att prioritera något annat, och plötsligt så är man isär.

Men de gånger jag träffat på de där speciella vännerna igen så har det varit som om det bara var igår vi träffades. Fast det kanske var flera år sen senast.

Bilden nedan visar en fantastiskt fin och hjärtevärmande tanke som blev huggen i sten. Den ligger på en nästan osynlig plats i Vanadislunden. Någon har jobbat hårt och baxat upp denna tunga grej uppför berget och placerat den i en liten sluttning där ingen går. (Utom en och annan hundägare)

Idag har jag även tänkt på lilla Stina som skall komma hem igen imorgon, fast denna gång i en urna. Skönt ändå att hon får komma på plats brevid sin gamle följeslagare Bertil som sitter på öppna spisen.

Ljuset som Leif sa.

Underbara dagar med min kära ögonsten, Josefine, på hotell på Gran Canaria föregående vecka!

Vi åkte iväg den 28 oktober med ett enormt stort flyg som var fullsmockat med folkens däribland 108 barn. Den äldre distingerade pursern Leif började under uttaxningen till startbanan med att önska oss välkomna in i ljuset...

Hade det varit en resa som gjorts för några år tillbaka, som mitt tidigare jag, hade jag fått fullkomlig panik, då min flygrädsla inte visste några gränser. Jag hade haft noll förtroende för karln i uniform och bara hört "välkommen in i ljuset" medans jag nöp sönder någons hand eller underarm och grinade hysteriskt, så säker på att detta skulle bli den sista resan.

Leif syftade förstås på det sköna klimatet på kanarieöarna; sol, värme och ljus för oss nordbor nu på hösten. Och min flygrädsla är som bortblåst sen några år tillbaka, varför vet jag inte.

Härliga lata dagar högt upp i berget på sydsidan av Gran Canaria hade vi. Bara en dag på stranden eftersom det blåste in sand till och med under ögonlocken. På strandepromenaden fick vi testat på fiskpedikyr, vilket vi båda hade längtat efter. Kolla skillnaden; alla fiskar ville äta av vegetarianen till höger! En riktigt trevlig upplevelse som jag gärna gör igen. Josefine är dock mera tveksam och väljer nog en människa som fotvårdare nästa gång.

Soluppgång på balkongen.

Nedan följer bilder från den delen av hotellområdet där vi var för det mesta på dagarna.
The Sunset pool.

                                     Vi badade en hel del i den till 27 grader uppvärmde poolen.

                                              Och hotellet ordnade oss en mysig halloween

Vi åt och drack goda saker

 

                                          Kul att man kan få Mojito på burk och som chips!

Och hade roligt

Planking

Owling

Gick från 0 till 30 och tvärt om

Tack för en härlig resa, min lille havfrue!!

Och tack Leif för att du ledde oss in i ljuset.

Mitt hjärta

Mitt hjärta dog lite idag. Den bit av mitt hjärta som jag givit bort till en skabbig och rädd gatuhund, den biten dog när ljuset i dina ögon slocknade idag. Att vara med när ditt hjärta slog för sista gången, när du drog dina sista andetag, det kommer för alltid att vara ett smärtsamt minne.

Men Stina, min älskade Stina, mest av allt kommer jag att minnas den underbara varelse du var! Du har skänkt mig så mycket glädje och du har lärt mig så mycket!

Jag tror att du valde mig och inte inte tvärtom. Visst var det så, Stina? För inte skulle en plattnos-älskare som jag välja ut en gulfärgad hund med spetsig nos!? Jag skulle ha valt en som såg ut som en gris eller mops. En såndär som låter och grymtar. Så visst valde du ut mig i mängden när du ville vidare, till något bättre och till någon som du kunde lära upp?!

Och du lärde mig, herregud Stina, vad du har lärt mig mycket! Om hur vi människor kan vara grymma, hur vi tänker på oss själva i första hand, hur vi kan skada en annan varelse bara för att vi kan eller för att vi sätter oss själva i första rummet.
Men du visade mig rakt in i den gruppen av människor som vill göra gott. Och du förde mig in i sammanhang där du såg att jag kunde vara till nytta. Du lärde mig att inte alltid sätta mig själv först, att inte vara den som skriker högst.
Du lärde mig att lägga undan saker när du med en förmanade tass krävde den uppmärksamhet som du ville ha och förtjänade. Du lärde mig att man har kunskap och erfarenhet när man är äldre, djur som människa. Du lärde mig att slappna av och att ta dagen som den kommer.
Och för detta skall du alltid finnas i mitt hjärta. Inte en dag kommer att gå utan att jag tänker på dig och allt du lärt mig.

Jag hoppas att du sitter där på din tron, och att du känner att du hade ett gott liv de elva åren du bodde hos oss i Sverige. Jag hoppas att du känner att det var ett rätt val att välja oss som familj och att din pension blev vad du ville.
Jag ber om ursäkt för att jag blandade torrfoder i din mat och ifall du anser att jag väckte dig för tidigt på morgnarna. Jag ber om ursäkt för det svenska vädret, men visst älskade du snön?! Och solen när den värmde din rosafärgade mage! Och att komma in efter en promenad i regnet och torkas om fötterna innan du gick och lät dig omhuldas i din fleecebädd.

Din bädd står tom, och du saknas mig så.

Du vet att jag inte har någon tro på gudar och sånt, men jag hyser ett hopp om att jag har fel, och då vet jag vart du är; du är den största ängeln av dem alla, eller som jag tror att du hade sagt om jag förstått ditt språk; the queen of fucking everything.

Sov sött min älskade Stina.

Skuggsidan av att ägas av en hund

Ledsamt på landet just nu: inser att jag bedriver hospice-verksamhet för Stina.
Hon är visserligen tillsynes fysiskt frisk, men hennes liv begränsas av rädsla för skuggor, hastiga rörelser och buskar/träd som dyker upp helt ur det blå för henne. Hon liksom faller ihop med bakdelen när hon blir rädd för en buske som hoppar upp framför henne. Det är ju förstås synen som försvunnit och inga magiska buskar, men för henne är det nya överraskningar som lurar överallt. Detta har lett till att hon håller sig inomhus förutom kissning på tomten och promenader. Hon vill inte ligga ute på terrassen eller på gräset.
Jag har bokat tid för henne hos veterinären två gånger tidigare, men inte kunnat genomföra det.
Men nu är det nog dags.
Jag vill att hon skall gå med flaggan någorlunda i topp, och minnet av henne skall vara av den kämpe hon varit - från en riktigt skabbig, sårig och slagen gatuhund som fick hällas ur buren på Arlanda till en ostbågsätande soffpensionär, alltid med samma integritet. ´
Och åren däriemellan: minnet av när hon slåss med Niklas och bet honom i gummistövlarna i kampen om vem som hade rätt till jordsorkarna i gräsmattan: Niklas som ville gräva igen hålen eller Stina som ville ha råtta till middag.

Eller minnet av när hon sov under lampan brevid soffan på ett minimal bord efter att ha stått på köksbordet och druckit kaffe latte. I början mera vild än tam.
Hennes glädje över varje vinters nysnö som gjorde henne till valp igen. Rusande ut och skällande, springande i ett tunt lager snö. Snöprinsessan.

Hennes sorg när första boxerkompisen dog, så ledsamt att vi fick köpa en till. Hur hon röt till emot Winstons vassa valptänder när han som första uppdrag i nya hemmet försökte dia av henne.
Hur stark hon varit som kom till Sverige, redan då som äldre dam, och fick lära sig allt från början; att vi ville henne väl, att hon fick mat varje dag, att hon hittade till våran säng och lärde sig njuta av samhörigheten, upptäckten att hon älskade golfbollar, inte så konstigt eftersom hon hittades på en golfbana i Malaga. Golfprinsessan.
Det roliga minnet av när hon bjöd ut sig totalt till Beckett varghunden, när de båda fått varsitt grisöra och Stina slukat sitt helt på några sekunder, önskan om att äta även hans godis gjorde att hon dansade lapdance framför honom, ålade sig och visade sina tillgångar - tills hon fått det hon ville ha och då visade hela sitt gula, fula vargflin åt honom medans hon sakta åt upp hans grisöra framför hans jätteansikte.

                 Jag har redan börjat sörja fast hon ligger här brevid mig. Min älskade prinsessa.

Prayer From a Stray

                                                              

Please send me somebody who'll care!

I'm tired of running, I'm sick with despair

My body is aching, it's so racked with pain

And dear God, I pray as I run in the rain

That someone will love me and give me a home

A warm cozy bed and a big juicy bone

My last owner tied me all day in the yard

Sometimes with no water and God, that was hard!

So I chewed my leash God and I ran away

To rummage in garbage and lie as a stray

But now God, I'm tired and hungry and cold

And I'm so afraid that I'll never grow old

They've chased me with sticks, hit me with stones

While I run the streets just looking for bones!

I'm not really bad God, please help if you can

For I have become just a "victim of man!"

I'm wormy dear God and I'm ridden with fleas

And all that I want is an owner to please!

If you find one for me God,, Ill try to be good

I won't chew their shoes and I'll do as I should.

I'll love them, protect them and try to obey

When they tell me to sit, to lie down or to stay!

I don't think I'll make it too long on my own

Cause I'm getting so weak and I'm, Oh so alone

Each night as I sleep in the bushes I cry

Cause I'm so afraid God, that I'm gonna die!

I've got so much love and devotion to give

That I should be given a new chance to live.

So dear God please, please answer my prayer

And send me somebody who will really care.

--Unknown

 

Spise nese eller Rhinotillexomani

Åkte till landet med Betty i torsdags eftermiddags. Lugnt och skönt på tåget, jag tycker om dubbeldäckarna för de känns lite futuristiska.
Det var bara Betty och jag i djurvagnen tills en man i kostym dök upp precis innan avgång. Han hälsade artigt och lade upp sin stresskoffert (portfölj) på hatthyllan innan han satte sig snett framför mig med en bok; "Hundra år av ensamhet" av Gabriel Garcia Marquez.
Jag brukar alltid fantisera om okändas liv och leverna när jag sitter på transportmedel och gjorde därmed en snabb fantasi över denna mans liv: arbetar i Stockholm på något kontor, kanske som advokat? Chef för ett bokförlag? En belevad man vars fru och söta små barn skulle vänta på honom på perrongen i Linköping. Frun hade handlat ekologiska varor i sin korg som hon skulle ställa ner på marken för att ta emot hans omfamning när de sågs igen. Hon hade en liten shabby-chic butik på en gata med kullerstenar i Linköping, och själv skulle hon vara klädd i böljande, skira spetsar.

Drömmen dog hastigt när han började spise nese, pille busemenn, äta kråkor - kalla det vad du vill, men han grävde helt oblygt. Jag tänkte att han kanske glömt att jag satt där, eller så hade han något riktigt stort som störde och inte kunde vänta tills han hittat en näsduk.
Men nej, trots mina försök att påkalla uppmärksamhet, krämtningar, hostningar och prata med Betty så fortsatte petningen med det enda målet: munnen. Detta fortgick i 1,5 timme. Som tur var gick han av i Norrköping och jag såg ingen fru så långt ögat kunde nå...Hans boks titel var talade för hur hans liv kanske varit och kommer att bli: hundra år av ensamhet.

Ekonomirådgivning

Har kommit på ett nytt sätt att göra av med pengar. Nu delger jag mina bästa råd - helt gratis:
köp en boxer, en hane verkar vara det bästa (förmodligen går det bra även med en boxertik men jag har inte provat själv så jag vågar inte garantera det).

Låt boxern ha fritt spelrum inom lek och nöjesvärlden. Hårda bollar har visat sig vara jättelyckat. Pinnar eller (om boxern själv får välja) stockar är också en variant som provats med stor framgång. Utstickande grenar är ett plus. Större stenar är också väldigt bra, se bilder för förslag. Glöm inte att tandförsäkring aldrig ingår i hundförsäkringar och då passar det bra att boxern tycker om att bära stenar. Stora stenar.

En extrabonus, ett hemligt knep som vi har anammat, är att låta boxern gå en långpromenad med dig i koppel, då kan du lyckas få diskbråck på flera ställen i ryggen och lägga ut extra hos läkare, sjukgymnast, akupunktör och naprapat. Är du dessutom egen företagare som hussen i detta fallet så kan du få betala in drygt 50% skatt årligen på det du drar in OCH slippa få sjukpenning eftersom du är just egenföretagare - vem var det som sa att reklamfilms regissör inte är ett flashigt yrke?!

Ibland kan det dock räcka med att göra ingenting, utan bara luta sig tillbaka (om du hittar en fåtölj där du får plats brevid boxern) och vänta på att naturen skall göra sitt, och i detta fall är det bra att köpa(ju dyrare ju bättre är min erfarenhet)en riktigt fin rasboxer vars föräldrar varit champions och helst eventuellt nära släkt med varandra. Klart är iallafall att ju längre bakåt du kan spåra champions i släktträdet, ju större chans har du att lyckas med just din boxer - avel är a och o i detta sammanhang.

Vi valde Winston, eller sagt på ett finare sätt: Bol´s Café Diablo, se bild för referens (ny hemkommen åtta veckor ung och redan då haft nöjet av att svälja en råttgiftförgiftad råtta på en bakgård på Sveavägen och därmed en magpumpning på djurakuten på kvällstid)

När du väntat några dagar efter inköp kommer du troligen redan ha fått bevista en veterinär, och säkerligen då också på helg, röd dag eller kväll eller övriga tider när alla veterinärer tar ut en akutavgift. Det kommer med stor sannolikhet att vara en tid för just akutavgift som du kommer att lyckas få. Bara för det lilla ordet får du betala minst tusen kronor.
Sedan har vi posten undersökningsavgift. Har du tur kommer du upp i femtonhundra här. Sen kommer du att få förslag på olika former av utredningsavgift. Här skall du slippa att komma under fyra tusen kronor: magnetröntgen är bevisligen ett bra sätt, vanlig röntgen är lite sämre, men kan bli bra om det pågår länge, vilket det kan göra.
Sen har vi blodanalyser ,en ringa post, knappast mer än en femhundring här. Så då är det bättre att vänta på att blodet analyserats klart (här kan du få några bonustimmar i väntan på djurkliniken) för då kommer inläggningsavgiften samt dygnsavgiften.
Om du endast satsar på ett dygns inneliggande boxer får du räkna med tvåtusen fem hundra, men du kommer nog att slippa fråga om ifall du kan få ha boxern inneliggande flera dygn - veterinären, assistententerna och receptionisten kommer, i kör, att förekomma dig med hög stämma i väntrummet inför de andra djurägarna att "vore jag du så skulle jag veeerkligen inte ta hem boxern nu, för då vet man inte vaaad som kan hända, men jaja, det är ju ditt val".

När du tar hem boxern igen efter några dagar så har du ändå lite att se fram emot. Du får med dig recept, oftast flera stycken, och de kostar hundra kronor styck att skrivas på av veterinären. Sen har du övriga mediciner och förbandsmaterial och ev. tratt. Sen skall du få hämta ut receptet och köpa specialfoder samt godis så här kan du säkert komma upp i ett par tusen.

Ledsen för att det hela är över? Nejdå. Se till att ha en hundförsäkring som du annullerat genom att inte betala på e-faktura och utan att få påminnelse från If (bra försäkringsbolag i detta fall) så får du hela räkningen för dig själv, utan mellanhänder. T.ex Sjuttontusen femhundra. Jackpot!

Och förresten; trösta dig med att det går aldrig över, man får vara glad hela tiden - det är värt varenda krona - för underskönare än en boxer kan ingen varelse vara. Om någon sa att man inte kan köpa lycka för pengar så har de sannolikt inte hittat rätt uppfödare!

En allvarlig varning utfärdas också: köp i-n-t-e en utländsk hittehund! Den värsta är dem av rasen perro calle espanól, spansk gatuhund - där utgår aldrig, aldrig en kostnad! De är aldrig sjuka, ta mig på orden, och akta dig! Varningens exempel nedan. Don´t do it.

Dvala

Jag går som i en dvala just nu. Kanske är det för att vintern kommer snart? Brukar bli pigg och alert på denna tiden av året, men nu dåsar jag runt som en köldmosig geting mellan jobb och hem.
I denna dvala ingår även att allt jag tar i blir fel: tar jag ut ett glas ur skåpet så tappar jag det, tänder jag i spisen så ryker det in, i min iver efter att stänga av alla brandvarnare så trampar jag på glaset på golvet, hittar bara en sko när jag skall till jobbet, tappar mackan upp och ner, tänder ciggen bakochfram, häller ut skurvattnet på golvet, sticker mig i fingret när jag syr, ja jag verkar under Murphys lag och inte Svea rikes lagar just nu.

Utdrag ur Murphys lag:
Murphys grundlag:
Allt som kan gå galet gör det, och vid sämsta tänkbara tidpunkt.
O'Tooles tillägg till Murphys lag:
Kan ingenting gå galet, gör det ändå det.
Murphys andra lag:
Om något som borde ha gått galet inte gör det, visar det sig senare att det hade varit bättre om det hade gjort det.
Murphys termodynamiska lag:
Allt blir värre under press.
Lagen om den selektiva gravitationen:
Varje föremål faller så det ställer till med mesta möjliga skada.
En kropp i rörelse kommer att röra sig åt fel håll.
En kropp i vila befinner sig på fel plats.
Arkimedes princip enligt Murphy
När en kropp nedsänks i vatten, ringer telefonen.
Om saker lämnas för sig själva, kommer de snabbt att gå från dåliga till sämre. (en variant på termodynamikens andra huvudsats)

Har trots allt haft en mysig helg med Josefine som bär på en hemlighet (om jag berättar det måste jag döda dig). En hemlighet som jag säkert kommer att förmedla när vi får, om nån vecka sådär.

Betty och Josefine slappar i gräset i Bellevueparken denna gnistrande lördag i slutet på september.

Mediaotit

Stackars lilla, stora Winston. Vaknade i måndags och möttes av en lutande, krängande och kräkande Winston. När han skakade på huvudet så föll han. Vilken oro!
Full fart till veterinären kl 07 när de öppnade. De sa att det var för allvarligt så vi fick ta oss till djurakuten. Och där fick vi lämna vår ögonsten på intensiven.

Stackars lilla plutt fick sen ligga inne i två nätter och fick sövas och undersökas. Man tog blodprover för att utesluta borrelia samt kollade efter hjärnblödning och hjärntumör.
Nu var det inte alls så allvarliga ord när diagnosen väl ställdes, som väl är! Det är mediaotit; öroninflammation i båda öronen, i mellanörat och båda trumhinnorna har spruckit.
Den grundläggande orsaken kan vara att han lekte med denna bollen:

Han höll änden på snöret i munnen och kastade bollen fram och tillbaka. Han fick så kallat "blodöra" och sen dess har han varit öronbarn...

Nu har han fått komma hem och åkt direkt till landet för att leva i lugn och ro med husse och sin "mamma" Stina.

Han får smärtstillande, antiinflammatoriskt och penicillin samt örondroppar flera gånger per dag. Han ser inte ut som sitt forna jag utan är tunn, matt i pälsen och har huvudet på sned. Han kan komma att bli sned i lång tid, kanske för alltid. Det är något som kallas för "headtilt"; ett bestående men från denna åkomma. Det ser visserligen gulligt ut, men är nog sådär lagom kul för han som har det...

Alldeles sned, stackarn.

Men husse och hans kille går på promenader som synes...