Dvala

Jag går som i en dvala just nu. Kanske är det för att vintern kommer snart? Brukar bli pigg och alert på denna tiden av året, men nu dåsar jag runt som en köldmosig geting mellan jobb och hem.
I denna dvala ingår även att allt jag tar i blir fel: tar jag ut ett glas ur skåpet så tappar jag det, tänder jag i spisen så ryker det in, i min iver efter att stänga av alla brandvarnare så trampar jag på glaset på golvet, hittar bara en sko när jag skall till jobbet, tappar mackan upp och ner, tänder ciggen bakochfram, häller ut skurvattnet på golvet, sticker mig i fingret när jag syr, ja jag verkar under Murphys lag och inte Svea rikes lagar just nu.

Utdrag ur Murphys lag:
Murphys grundlag:
Allt som kan gå galet gör det, och vid sämsta tänkbara tidpunkt.
O'Tooles tillägg till Murphys lag:
Kan ingenting gå galet, gör det ändå det.
Murphys andra lag:
Om något som borde ha gått galet inte gör det, visar det sig senare att det hade varit bättre om det hade gjort det.
Murphys termodynamiska lag:
Allt blir värre under press.
Lagen om den selektiva gravitationen:
Varje föremål faller så det ställer till med mesta möjliga skada.
En kropp i rörelse kommer att röra sig åt fel håll.
En kropp i vila befinner sig på fel plats.
Arkimedes princip enligt Murphy
När en kropp nedsänks i vatten, ringer telefonen.
Om saker lämnas för sig själva, kommer de snabbt att gå från dåliga till sämre. (en variant på termodynamikens andra huvudsats)

Har trots allt haft en mysig helg med Josefine som bär på en hemlighet (om jag berättar det måste jag döda dig). En hemlighet som jag säkert kommer att förmedla när vi får, om nån vecka sådär.

Betty och Josefine slappar i gräset i Bellevueparken denna gnistrande lördag i slutet på september.

Mediaotit

Stackars lilla, stora Winston. Vaknade i måndags och möttes av en lutande, krängande och kräkande Winston. När han skakade på huvudet så föll han. Vilken oro!
Full fart till veterinären kl 07 när de öppnade. De sa att det var för allvarligt så vi fick ta oss till djurakuten. Och där fick vi lämna vår ögonsten på intensiven.

Stackars lilla plutt fick sen ligga inne i två nätter och fick sövas och undersökas. Man tog blodprover för att utesluta borrelia samt kollade efter hjärnblödning och hjärntumör.
Nu var det inte alls så allvarliga ord när diagnosen väl ställdes, som väl är! Det är mediaotit; öroninflammation i båda öronen, i mellanörat och båda trumhinnorna har spruckit.
Den grundläggande orsaken kan vara att han lekte med denna bollen:

Han höll änden på snöret i munnen och kastade bollen fram och tillbaka. Han fick så kallat "blodöra" och sen dess har han varit öronbarn...

Nu har han fått komma hem och åkt direkt till landet för att leva i lugn och ro med husse och sin "mamma" Stina.

Han får smärtstillande, antiinflammatoriskt och penicillin samt örondroppar flera gånger per dag. Han ser inte ut som sitt forna jag utan är tunn, matt i pälsen och har huvudet på sned. Han kan komma att bli sned i lång tid, kanske för alltid. Det är något som kallas för "headtilt"; ett bestående men från denna åkomma. Det ser visserligen gulligt ut, men är nog sådär lagom kul för han som har det...

Alldeles sned, stackarn.

Men husse och hans kille går på promenader som synes...

En röd dag

Idag är det en röd dag för mig:

Blodgivning

Skulle du vilja ha någon annans blod om du behövde? Då så; Ge blod!

Gå in på denna sidan och om du tycker det är obehagligt att gå själv så följer jag med dig! Det tar kort tid, du får underbar fika, du får en present av blodcentralen och bäst av allt: du får ge något till någon annan som kunde ha varit du!

                 Det Röda temat fortsätter med...

                        Ett glas rött vin

Och fortsätter med en smygtitt på mina favoritskor som är röda, och som tyvärr inte finns i min garderob, utan i butiken till ett löjligt högt pris. Får hoppas på rea.

Fast med tre hundar och ett liv som inte riktigt stämmer överens med ovan nämnda sko, så skall jag vara nöjd och glad, för jag kan köpa 5 par av nedan avbildade röda skodon och ändå ha pengar över! Passar mera min livsstil tror jag...

Rörd

Idag blev jag riktigt, riktigt rörd. Shaken and stirred!
I och med att jag nu får andra (för tillfället mycket oklara..) arbetsuppgifter så är jag inte längre teamledare på min avdelning på jobbet.
Det är visserligen okej, förutom att jag, med handen på hjärtat, aldrig haft så många underbara arbetskamrater.
Döm därför om min förvåning när jag blev uppringd på en jobbtelefon (som inkluderade ett Norskt internskämt från Norsk-språk-älskaren, kollegan Elin. Kom upp på avdelningen - nu!
Okej, jag skyndade på förstås, var där en katastrof? Vad hade jag nu gjort för dumheter som jag skulle få reda upp i?

I personalkontoret satt de flesta av mina kära arbetskamrater och log; vi har ett paket till dig!
Jag blev så tagen på sängen att jag fortfarande är lite mållös faktiskt. Jag hoppas vid högre makter att jag får fortsätta arbeta med just dessa människor även i fortsättningen.

Dessa två vackra ljusstakar fick jag i present

Och detta rörande kort tillsammans med en medalj! Gör bilden större så kan du se vad det står.

Jag är så tacksam, och tycker inte alls jag är värd allt detta, men jag suger åt mig som en torr gammal badsvamp och sparar detta minne i hjärtat så länge jag lever!

Jag tycker så mycket om varenda en av de jag har förmånen att jobba med så i våras skrev jag ett brev till mina kollegor. Men jag tyckte det blev lite "cheesy" så jag hängde aldrig upp det i personalrummet på avdelningen vilket hade varit min intention när jag skrev det. Nu skriver jag av det här, och skriver ut det och det skall hänga där så alla kan se vad som är verkligheten, den som jag får se något av varje dag.

Till dig.
Ja, just du, du som är en 1a - och inte som en beskrivning av vilken avdelning du ju faktiskt jobbar på, utan i ordets rätta bemärkelse - att du är en 1a, en äkta guldmedaljör.
Ja, just du: som dagligen tröstar, har sådan humor att alla viker sig av skratt, städar toaletter, lagar mat, löser stora problem, och mindre problem, smörjer kroppar, gör någons liv värt att leva, tar med egenodlad sallad för att fräscha upp tråkig institutionsmat, byter blöjor, filar naglar, rullar hår, läser högt ur tidningen, putsar glasögon, assisterar någon som inte själv kan äta, pumpar rullstolsdäck, bär sopor, går till apoteket, tar med dig locktång hemifrån och ger till någon som inte har pengar, tar emot slag och kramar, lägger pussel, håller handen in i döden, åker på utflykter, bakar kakor och tårtor, städar, medicinerar, tar med dig tidningar på vägen från tunnelbanan till någon som inte har råd med en prenumeration, spelar spel, tröstar när någon har ångest, stannar kvar på jobbet fast du slutat för att någon behöver dig, möblerar, sjunger, dokumenterar, ser saker som ingen annan märkt, handlar, svarar på samma fråga upp till hundra gånger samma dag.
Ja, just du: jag vet att du känner igen dig, och du skall veta att du är uppskattad och det du gör det syns och det märks. Så sträck på dig och var stolt för du gör ett oersättligt arbete. Jag är stolt över att få arbeta med just DIG.

Vad var det jag sa.

Visst skrev jag att båtresa med alla hundar skulle bli en helt annan historia?
Japp, det blev det.
Igår, söndag, var en strålande dag, och efter packning tänkte vi ge oss iväg för en heldag på ön vi hittat.
Men se, det ville inte bilen. Batteriet platt, och Niklas ringde grannen som kom och hjälpte oss. Starthjälp med traktor!
Vi får inte glömma att ta med en sån här som tack för hjälpen nästa gång!

Det är en hybridbil och därför inte så lätt att handskas med som den goda gamla mekaniska sortens fordon, så även om bilen startat och motorn var igång så lyste det stora varningsskyltar i bilen. Kan ha haft något med att göra att vi laddat våra mobiler i bilen när den stod still...
Vi började planera för det här:

Men som tur är så slutade bilen varna efter att ha fått vila en timme i skuggan. Så då bar det iväg!

På bryggan satte Niklas igång att ordna båten för avfärd. Winston lekte med sin boll i vattnet tills han tappade den (han ha ett väldigt stort boll-konto den snubben!), Betty väntade tålmodigt och Stina tog en promenad på bryggan - och vidare ut. Med huvudet före gick hon ner sig och var helt och hållet genomblöt (tyvärr gav inte situationen något tillfälle att fotografera).
Niklas hoppade i och bar upp henne på bryggan igen, medans jag försökte att inte kvävas av skratt.
Stina satt sedan på bryggan och blev torkad medans svansen viftade lyckligt. Efter torkningen gick hon samma väg igen, fram på bryggan - och vidare! Da capó! Niklas i igen och jag skrattande så jag nästan fick magknip.

Här är hon nästan helt torr igen, lilla stumpan. Och jag vågar påstå att hon inte fick men av händelsen.

Efter att ha lyft in alla hundar i båten så skulle vi ta oss förbi en del hinder, eller rättare sagt, Niklas skulle manövrera oss ur en massa hinder, medan jag höll i Winstons koppel.
Winston skakade av rädsla för den nya upplevelsen, stackarn.
Jag fick se ett järnrör som står upp ur botten och sa: "akta järnrö..." Pang! Stopp i motorn. Jag skrattandes hysteriskt igen, och Niklas responderande: "Det är INTE roligt!"
Som tur var slog bara motorn ifrån vid mötet med järnröret och gick igång direkt igen. Och till ön kom vi, med packning och hundar i land. Vi hade med oss godsaker i denna fina väskan som vi fått av svärmor, Tack så mycket!

Husse räddar en pinne som kom för långt ut...

Ser du likheten mellan namnbröderna? Mellan denna....

...och denna...

                                         "We shall never surrender!" Sir Winston Churchill

Ett par mysiga timmar på ön blev det, och sen hemfärd. Det som hände vid bryggan vid återkomsten skulle jag önska att alla kunnat fått beskåda.
En klassiker: ett ben på bryggan och ett på båten och sen kan du räkna ut resten själv! Jag föll som en fura och högt skrattande hängde jag i vassen.
Niklas beskrev sedan min ilandstigning såhär: du simmade in mot land i snigelfart (vågade inte ens ge mig på att försöka hiva mig upp på bryggan - jag VET att det inte skulle gå, trots Niklas påhejande), benen rörde sig inte utan var som två pinnar som hängde efter. Korta simtag och magen tog i dy-botten innan jag fick mod att sätta fötterna ner i leran på botten. Jag hatar dy- och lerbotten! Ser framför mig abborre, gädda och kräftor som hungrigt väntar på just en sådan idiot som jag att sätta tänderna eller klorna i. Kräfta i tån, abborre i låret, blodiglar i vecken på magen...

Väl, vi kom iallafall hem, Niklas torr, och jag dyblöt. Det var värt ett försök, men det blir bara Betty som kommer med i båten i framtiden.

Sonen, byggprojekt och fallossymbol

I onsdags kväll på väg till landet så besökte vi Sebastian i hans studentkorridor för att lämna lite saker. Tur att du är så nära nu, 20 minuter från landet! Då får vi se mera av dig än när du envisades med att bo i Sundsvall. Hoppas vi.
Ovanför Sebastians hus såg vi inte mindre än två regnbågar - jag tror det ger dig lycka, grabben!

Torsdag och fredag fortsatte Niklas med bygget av bordet ...

Det tar sig sa mordbrännarn!
Bordet är precis som vi tänkt oss, och går inte att beskriva med en bild, man får helt enkelt ta sig hit och titta på vidundret! Men det är inte klart än.

Sen så målade Niklas knopparna och satte de på plats. Nu är balkongen färdig! Riktigt vad vi har för användning av balkongen är oklart, men den är ju en del av det ursprungliga huset. Jag ser den mest som ett smycke, men vi skall väl ta en och annan kopp kaffe däruppe, bara för att.

Medan Niklas jobbade pysslade jag runt lite, och just som jag satt i godan ro ringde dottern. Niklas svarade med målarpensel i ena handen och en knopp i andra.
Hon undrade uppenbarligen vad vi gjorde för Niklas berättade: jag lackar bordet för -ntonde gången, målar knoppar, limmar, borrar hål, mäter....

"Vad mamma gör? Hon sitter och dricker öl"

Tack Niklas

Lördag var en bra dag för skogspromenad. Börjar rata de mindre svamparna nu, de som vi kastade oss över med ett skogsyl från strupen innan. Vi har vant oss vid överflödet av svampar som är iår, och därmed är det bara de riktigt fina större exemplaren som får följa med hem. Trattkantarell, gul och blek kantarell samt från och med idag även taggsvamp.

Det var nämligen såhär att vi satt på varsin sten i skogen med utsikt emot en skogsväg  när en bil stannade och ur klev en kar i skogsmundering med något i handen.
"Bring it on" viskade jag, och Niklas sa senare att han tänkt; "ta det lugnt nu".
Mannen ropade: "är du en älg (äljjj)"....
Vi ville ju förstås svara "ja", men artigheten förbjöd oss bägge, så vi svarade lydigt, "nej, vi är två personer och tre hundar".
"Jaha, jag trodde ni var en äljjj, så jag skulle ta kort på´n". "Tur att det inte var en bössa du hade i handen då" sa jag.
Farbror visade sig vara en granne från Gärdala gamla by där vi bor. Han ägde skogen vi satt i och visade oss taggsvampen som han tyckte vi borde ta hem och smaka på.
Kul att veta hur en taggsvamp ser ut; nu har vi alltså ökat på med en tredje sort som vi vågar ta hem och äta.

Innan detta såg jag för andra året i rad denna svamp:

Stanken som omger denna fallossymbol är obeskrivlig. Utseendet är fascinerade! Googlade den och på sökningen "stinkande svamp" fick jag bingo direkt: det är en stinksvamp, även kallad liksvamp. Det latinska namnet är Phallus impudícus, vilket betyder Oblyg fallos.

Vi håller oss nog till de som ser mera aptitliga ut.

Jag tror det är färdigplockat för i år. Nu är landet-frysen full och det är gränser för hur många torkade svampar man orkar inmundiga under en vinter.

Helg med mor Norge

Vi hade en härlig helg med moder från Norge och fick till och med lurat med oss Josefine!
Berta The Boat jobbade sig ut i Järnlunden med fyra personer och en hund, och se; där hittade vi en öde ö.

Som Robinson Crusoe gick vi i land, och det var verkligen en underbar liten ö. I motsats till herr Crusoe hade vi med oss förnödenheter som öl, cola och kex. Hade vi vetat att vi skulle hitta så fint ställe hade vi haft med oss grill och proviant för en heldag, men nu stannade vi iallafall ett par timmar och njöt av solen.

Årets första, och med stor sannolikhet även sista bad, var så kallt att jag såg livet passera i revy och i några paniskt frusna sekunder funderade jag på om någon av mina ö-vänner möjligtvis kan utföra hlr.
Efter snabbt övervägande insåg jag att så är inte fallet, och försökte hitta stöd på en algslemmig sten för att lätt (nåja) svänga mig upp på land igen.
Stoppades dock i steget då fotografen från Norge ville föreviga detta ögonblick.

Min mor fick med mitt stela leende och mitt tafatta försök att se avslappnad ut i vattnet som jag kan svära på var fyllt av isbitar.
Utifrån sett kan jag förstå denna ömma moders önskan om att få bildbevis på denna unika händelse, men mina ben stelnade till styltor under detta fumlande efter avtryckar-knappen, mina fingrar hade svårt att greppa och min hjärna gick ner i dvala. Kom dock i land och överlevde även detta - notera att hela händelsen är tonsatt med häxskratt.

Den ömma modern, den solande dottern och mannen som isbadar med glädje och utan några som helst problem.

Betty älskade utflykten och om vädret blir bra kommer vi ta med de andra hundarna i båten och åka dit igen - men det blir säkerligen en helt annan historia.

Den oerhört ömma moderen. Trygg, varm och torr på land. Glad förstås!

Josefine slappar i solen. Vad kul att du följde med!